Våga tala om sexuella trakasserier

Det är nu arbetet efter #metoo börjar i skolan. Gör skolan till den plats där alla känner att de får vara trygga och ta plats, oavsett kön, sexuell läggning eller etnicitet.

Efter att #metoo och #dammenbrister kulminerade under hösten var frågorna många; hur går vi vidare, vad blir följderna av allt? Blir det ens följder? Eller tystnar allt igen? Av alla de vittnesmål som kom upp härrörde sig en stor del från skolvärlden; och jag ställde mig själv frågan hur skolorna och läroanstalterna skulle behandla och belysa problematiken kring sexuella trakasserier. Många kommuner drog upp riktlinjer och anvisningar om nolltolerans, och det blev konsekvenser. Äntligen talade vi öppet om sexuella trakasserier!

I mars utkom Utbildningsstyrelsens anvisningar för skolor och läroanstalter om hur de ska agera vid fall av sexuella trakasserier. Därtill kommer Undervisnings- och kulturministeriet att satsa 5 miljoner euro i ett omfattande program som ska stärka säkerhetskulturen inom småbarnspedagogiken, skolorna och läroanstalterna. Även Hem och skola har behandlat sexuella trakasserier i sitt senaste nummer av medlemstidningen.

I de flesta daghem, skolor och läroanstalter finns sedan länge antimobbningsplaner och riktlinjer för hur man skall bemöta såväl mobbning som trakasserier. Ändå tycks inte skolorna kunna råda bot på sexuella trakasserier. En skolhälsoenkät, som publicerades i slutet av mars, visade att ett oroväckande stort antal elever har upplevt sexuella ofredanden inte enbart i skolan utan också på nätet, på bussen och plaster utanför skolan. Enligt enkäten har upp till 7 procent av de tillfrågade som gick i lågstadieklasser blivit utsatta eller upplevt sexuellt ofredande. Och siffrorna visar att både flickor och pojkar utsätts i lika stor utsträckning.

Problemet är strukturellt och genomsyrar hela samhället. Därför måste det bemötas inte enbart i skolan, utan även hemma, på ungdomsgården, inom eftermiddagsverksamheten, på nätet. Vi måste komma åt det underliggande problemet; nämligen de rådande normer och samhällsstrukturer som våra barn växer upp i. Det handlar inte bara om att skolorna ska ha anvisningar till pappers om hur de ska hjälpa och stödja då barn utsätts för sexuella trakasserier, eller ge råd om hur eleverna själva ska ta upp ämnet till diskussion.

Hur bemöter vi eleverna klassrummet? Hur talar vi till dem och om dem? Att en elev blir jagad i korridoren och tafsad på är inte ett uttryck för intresse eller kärlek – det handlar om trakasserier.

De övergrepp som har kommit fram under vintern där lärare har gjort sig skyldig till övergrepp har varit skakande att läsa. Vi måste komma ihåg att en lärare är alltid i maktposition gentemot eleverna och studerandena. Och hur den läraren förvaltar sin makt är ytterst viktigt. Elever och unga litar gärna på sin lärare och det finns inget värre än en vuxen som utnyttjar den tilliten på värsta tänkbara sätt.

Det kan vara väldigt tungt för en elev att börja tala om vad man har varit med om och det kräver både styrka och mod.

Det är aldrig för tidigt att börja prata om sexuell integritet med våra barn; stopp-min-kropp konceptet som lanserades av Rädda barnen i Sverige är ett material utvecklat för pedagoger att ta upp och tala om sexuell integritet med barn och unga. Att skolorna och läroanstalterna nu har fått anvisningar för hur de skall ta tag i sexuella trakasserier är ett stort steg på vägen mot ett mera jämställt samhälle. Skolan har en enorm påverkningsmöjlighet. Det handlar om att markera då man hör eleverna ropa nedlåtande ord, eller skällsord till varandra; att lära barnen och eleverna hur man bemöter varandra med respekt.

Och vi, både föräldrar, lärare och vuxna, måste börja med oss själva oavsett hur jobbigt vi själva upplever det. Vi måste vara de som föregår med gott exempel så att nästa generation ska kunna få växa upp i ett samhälle fritt från sexuella trakasserier.