Ode till två språk i stadsbilden
Den ser ut att sluta åtminstone delvis lyckligt, historien om namnet på det nya Centrumbiblioteket i Helsingfors. En namnjury tyckte att det skulle räcka med det finskspråkiga namnet Oodi, också på svenska och andra språk. Det tyckte inte jag, och många med mig, bl.a. namnexpertis.
En sak är varför det alls ska vara nödvändigt att ge det nya huvudbiblioteket ett egennamn. Bibliotek brukar uppkallas efter den kommun/by/stadsdel eller gata där det är beläget. Det luktade lite effektsökeri.
Också valet av ordet Oodi = ode = en högtidlig hyllningsdikt, oftast tonsatt, var märkligt. Varför inte något som bättre associerar till bibliotekens kärna, boken, även om biblioteken ju numera är mer än boksamlingar för utlåning?
Och varför inte något som likt Ateneum, Kiasma eller HAM (från Helsinki Art Museum, men också Tove Janssons mor Signe Hammarstens signatur!) hade varit gångbart på båda nationalspråken, ja på olika språk överlag? Själv har jag kastat fram något i stil med Libris eller Libra.
Men då juryn och biblioteksväsendets ledning låst sig vid Oodi, återstod bara ett alternativ: att förutsätta att det finns ett svenskt parallellnamn, enligt namn- och språkexpertisen i den bestämda formen Odet. Då detta skrivs finns det hopp om att så blir fallet.
Något annat är och förblir otänkbart i vårt tvåspråkiga lands tvåspråkiga huvudstad, som har landets största svenskspråkiga befolkning. Särskilt som Centrumbiblioteket är ett flaggskeppsprojekt för att högtidlighålla republikens 100-års jubileum.
Och så handlar det ju ingalunda bara om namnet på en enskild institution, hur central den än blir. Det handlar om i vilken mån svenskan överlag är och förblir synlig i stadsbilden. Stadsbilden vilar på två ben, det offentliga och det privata.
För den privata sektorns del kan man inte basera kraven på tvåspråkighet på språklagen, eller ens på grundlagen. Varje företag – varuhus, affär, bank, apotek, restaurang o.s.v. – är i sin fulla rätt att välja på vilka språk det skyltar, gör reklam och betjänar sina kunder. En annan sak är att ett klokt företag beaktar att det i t.ex. Helsingfors finns närmare 40.000 svenska kunder och i huvudstadsregionen cirka 70.000 …
För den offentliga sektorns del kan och bör språklagen däremot tillämpas. I första hand gäller det förstås själva servicen, alltså betjäningen. Men också namn och skyltar har ett starkt både substans- och symbolvärde.
Det är inte alltid så tacksamt att tvingas agera ”språkpolis”, men om vi aldrig ryter till då svenskan förbigås försätter vi vårt modersmål i rullning på ett sluttande plan. Och ett sådant bär som känt bara åt ett håll – nedåt.
