Kommuner är dåliga på att anställa personer med intellektuell funktionsnedsättning – Niclas Jansson är en av bara några hundra som har jobb

Niclas Jansson har jobbat på storkök i Grankulla sedan 2005.
Niclas Jansson har jobbat på storkök i Grankulla sedan 2005. (Sofia Jernström)
3.12.2020

Det gäller att se dessa personer som aktiva kommuninvånare som ska vara en del av arbetslivet, säger projektansvarig på FDUV.

Niclas Janssons arbetsdag på storköket i Grankulla börjar halv sju på morgonen. Diskmaskiner sätts igång, kärror som ska hålla skolmaten varm värms upp, leveranser med mjölk, mjöl, sallad, kött och andra basvaror tas emot och kontrolleras.

– Sedan äter vi frukost, och efter det åker jag till skolan Mäntymäen koulu, ser till att eleverna får sin mat, diskar och tömmer soptunnorna. Om någon i personalen är sjuk hoppar jag in på andra skolor eller daghem.

Jansson har jobbat på storköket sedan 2005, och är sedan ifjol fast anställd av Grankulla stad. Fram till dess gjordes avtalen med arbets- och näringsbyrån. Innan köksjobbet tog han buss- och lastbilskörkort via arbets- och näringsbyråns NonStop-program och körde buss för föreningen DUV i Nyland.

– Jag trivs på köket och tycker om mina arbetskompisar. Jag har också lärt mig mycket. De första dagarna när jag började var jag blyg, och hade svårt med finskan. Nu talar jag finska flytande, säger Jansson, som är vice ordförande i föreningen Steg för steg, den enda föreningen i Finland där enbart personer med intellektuell funktionsnedsättning är ordinarie medlemmar.

Niclas Jansson är en av endast ungefär 600 personer med intellektuell funktionsnedsättning som jobbar och får lön enligt arbetsavtal. Förbundet Kehitysvammaliitto bedömer att åtminstone fem gånger fler kunde finnas på arbetsmarknaden, åtminstone på deltid.

Personer med funktionsnedsättning rätt till arbete på samma villkor som för andra, slår FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fast.

För Jansson själv är det avlönade arbetet viktigt. Hans långa tid i arbetet innebär att han är berättigad avtalsenliga tillägg.

– Och nästa år får jag, efter 15 år i arbetslivet, 38 dagar semester.

Jobb i praktiken, men ingen lön

Inte alla personer med intellektuell funktionsnedsättning, de är ungefär 25 000 i Finland, har möjlighet att arbeta, men intresseorganisationer bedömer alltså att de kunde vara betydligt fler än vad som nu är fallet.

Melanie Shametaj, projektansvarig för föreningen FDUV:s projekt Steget vidare- från arbetsverksamhet till arbete med lön, säger att problemet är tudelat.

Dels finns det personer med intellektuell funktionsnedsättning som i praktiken utför ett produktivt arbete men som inte får lön för det. Dels behövs det mera handledning för arbetsgivare och stöd för arbetstagare, så att arbetsplatser och -uppgifter kan anpassas, och så att arbetsgivare känner till vilka stöd som är tillgängliga när personer med intellektuell funktionsnedsättning anställs.

– Det vanligaste stödet är en lönesubvention, som går till arbetsgivaren som betalar avtalsenlig lön till den anställda. Det finns också stöd för anpassning av arbetsplatsen.

Melanie Shametaj säger att kommunerna fattat vissa strukturella beslut som gjort det svårare för personer med intellektuell funktionsnedsättning att komma in på den offentliga arbetsmarknaden.

Är det, att personer i praktiken arbetar men inte får lön, något som till exempel diskrimineringsombudsmannen borde se över?

– Social- och hälsovårdsministeriet har i en rapport av Jaana Paanetoja påpekat det här och konstaterat att det finns juridiska otydligheter, det vill säga att det finns arbeten som görs i form av arbetsverksamhet som uppfyller kännetecknen för lönearbete men som ändå inte är avlönade. Det finns alltså personer som jobbar men som inte är anställda eller omfattas av anställningsskydd. Men vi känner inte till att det här skulle ha prövats rättsligt.

 

Shametaj säger att kommunerna fattat vissa strukturella beslut som gjort det svårare för personer med intellektuell funktionsnedsättning att komma in på den offentliga arbetsmarknaden. Utlokaliseringen av biträden och assisterande uppgifter är ett exempel.

Men det finns också goda exempel. Vanda stad har valt satsa på dessa personer, och även Helsingfors har arbetat långsiktigt för att höja sysselsättningsstatistiken för målgruppen.

– Det behöver inte finnas hinder. Arbete med stöd-metoden, det vill säga att arbetstränare stödjer dessa personer och med lönearbete som mål, ger resultat om den används konsekvent. Det har gjorts kostnadsberäkningar som visar att sådana satsningar lönar sig.

Vandas strategi ger resultat

Pirjo Sjölund, föreståndare på Vandas arbetsträning Virtaamo, håller med om att det är kostnadseffektivt att stödja personer med funktionedsättning som vill in i arbetslivet.

En person med en arbetstränare utgör en daglig utgift på 28 euro, att jämföra med ett aktivitetscenter där de dagliga kostnaderna per person överskrider 100 euro, säger hon.

– Handledningen kan genomföras direkt på arbetsplatsen och orsakar inga hyreskostnader. Dessutom så vill inte alla av våra kunder vara på aktivitetscenter. Det gäller att se till att arbetsgivarnas behov och våra kunders önskemål möts.

Av Virtaamos 230 kunder, hit hör personer med olika typer av funktionsnedsättningar, har 147 ett avlönat jobb. Överlag är sysselsättningsstatiken bland målgruppen i Vanda bra: 12,4 procent då den nationellt sett ligger mellan 1 och 3 procent.

Vanda stad är en av de största arbetsgivarna och sysselsätter på årsbasis 50 personer med funktionsnedsättning.

Det som nu burit frukt är en medveten strategi som går tillbaka till 1990-talet. I dagsläget har staden 10 arbetstränare, att jämföra med Helsingfors som har 13. Dessutom finns det inga köer till Virtaamo, säger Sjölund.

– När det kommer en ansökan tas kunden emot direkt och ofta har vi hittat ett jobb redan innan det officiella beslutet tas. På så sätt blir byråkratin inget hinder.

Virtaamo håller sig dessutom väl framme på mässor och näringslivsevenemang och på sociala medier. Företagens erfarenheter av Virtaamos kunder och arbetstränare fungerar också som en reklampelare.

– Vårt samarbete med näringslivet utgår från att allt ska vara så smidigt som möjligt. Vi anpassar oss efter företagens behov, och en anställning leder ofta till flera.

Vilka är utmaningarna för er verksamhet och för personer med funktionsnedsättning som vill ut på arbetsmarknaden?

– Den allmänna attityden. Fortfarande finns väldigt mycket fördomar och företagen känner inte till vilken potential personer med funktionsnedsättning har. Näringslivet betonar effektivitet väldigt mycket, vilket gör det svårt att skräddarsy arbetsuppgifter för våra kunder. Men genom marknadsföring försöker vi lyfta fram personliga framgångsberättelser.

Coronavirusutbrottet har påverkat Virtaamos verksamhet en del, främst under våren då personer som fått jobb inom cateringbranschen blev permitterade när skolor och företag övergick till distansundervisning och -jobb.

Ändå kommer arbetsträningen att ha sysselsatt fler personer i år än i fjol, då man sysselsatte 139 personer.

Förankra i kommunens ledning

Melanie Shametaj på FDUV bedömer att små kommuner sällan har personal som uttryckligen jobbar med dessa frågor.

Som fallet Vanda visar har större städer arbetstränare och arbetslivstränare var huvudsakliga uppgift det är att stödja personer med intellektuell funktionsnedsättning.

– Olika sektorer inom kommunerna kommunicerar inte nödvändigtvis med varandra om dessa frågor. Därför är det viktigt att frågan förankras i kommunernas högsta ledning, och inte bara hos sektorcheferna. Det handlar om att etablera tanken att personer med intellektuell funktionsnedsättning är aktiva kommuninvånare som ska vara en del av arbetslivet, säger Shametaj.

Fakta

  • Temaveckan 1-7.12 för personer med intellektuell funktionsnedsättning har i år fokus på arbete.
  • I år har hinder och praxis som utesluter personer med funktionsnedsättning från arbetslivet kartlagts för första gången i Finland av Arbets- och näringsministeriet.
  • Praxis kan variera från kommun till kommun. Därför bör man enligt utredningen sätta fokus på den regionala jämlikheten.
  • Dessutom bör tjänsterna bättre än tidigare stödja sysselsättningen. Till exempel de resor som för närvarande görs under arbetsdagen ersätts inte för personer med funktionsnedsättning som behöver färdtjänst.
  • De som arbetar inom arbetskraftsservicen behöver mer information om rättigheterna och tjänsterna för personer med funktionsnedsättning. Personer med funktionsnedsättning som vill arbeta eller omfattas av sysselsättningstjänster och som får invalidpension ska beaktas.
  • Som helhet betraktat är servicenätverket för personer med funktionsnedsättning komplicerat enligt utredningen. Tjänsternas rättidighet och sektorsövergripande karaktär bör utvecklas till exempel med hjälp av samordnare för arbetsförmågan.
  • Ett hinder för sysselsättning kan vara arbetsgivarens attityd eller tröskeln för att rekrytera en person med funktionsnedsättning. Utredningen uppmanar till att information delas ut till exempel genom skräddarsydda utbildningar.
  • En utmaning för sysselsättningen är också att personer med funktionsnedsättning saknar arbetserfarenhet. Enligt utredningen skulle detta underlättas av att studiehandledningen och tillgängligheten utvecklas, att kunskapen ökas samt av ett nytt slags samarbete mellan läroanstalter och producenter av tjänster för personer med funktionsnedsättning.