Georg Henrik Wrede: Valet i januari blir en ointressant historia som koncentrerar makten till ett fåtal

31.8.2021 kommer antagligen att vara ett datum som går till historien. Nyhetsmedierna den dagen var fyllda med att USA och ”väst” lämnade Afghanistan.

Men det händer ju en del under en dag. En annan händelse som inte riktigt nådde ut lika väl, var att invånarantalet i de kommande välfärdsområdena kontrollerades för att bestämma storleken på respektive välfärdsområdesfullmäktige.

Varje välfärdsområdesfullmäktige beslutar själv om sin storlek, men enligt lagen om välfärdsområden ska minst 59 ledamöter väljas till fullmäktige i de minsta välfärdsområdena och minst 89 fullmäktigeledamöter i de största. Första gången är det alltså enligt dessa fastslagna minimum som man verkställer valet.

Hur lågt kan valdeltagande sjunka för att legitimiteten inte skall upplevas vara obefintlig och vad gör man sedan?

Enligt det godkända förslaget till social- och hälsovårdsreform skall det hållas val den 23 januari 2022 i alla välfärdsområden, utom i Helsingfors. Det betyder att det är dags att gå till vallokalerna om cirka 140 dagar.

En fråga som ställs är om det kommer att bli någon större cirkus kring valet? Kommer det att finnas en iver att utöva sin rösträtt? Det ser lite hotfullt ut.

Kommunalvalet i sommar hade det lägsta valdeltagande på 70 år. De som lade sin röst var 55,1 procent av de röstberättigande. Hur lågt kan valdeltagande sjunka för att legitimiteten inte skall upplevas vara obefintlig och vad gör man sedan?

Ett lågt valdeltagande påverkar naturligtvis också resultatet. Exakt hur avgörs av vem som röstar och vem som låter bli.

Valsystem är vid närmare granskning sällan likadana.

Då man i slutet av sommaren lade sista handen på förhandlingar mellan partierna om förtroendeplatserna i kommunerna gick Frankrike till regionalval. Frankrike är indelat i 18 regioner. Av dessa är 15 i Europa. Regionerna sköter bland annat utbildning, kollektivtrafik och näringslivspolitik.

(Den ironiske kunde väl konstatera att det verkar som om det ungefärliga antalet regioner ett land tycks behöver alltså är relativt konstant oberoende av uppgifter och hur stor befolkning man har.)

Det system man har för val i Frankrike, en av demokratins vaggor, avviker en del från det vi har i Finland. Valsystem är vid närmare granskning sällan likadana. Vad som skall uppfattas som ett ”demokratiskt” sätt att utse beslutsfattare kan nog diskuteras länge, även bland de länder som i allmänhet uppfattas som liberala demokratier.

I regionalvalen i Frankrike har man två omgångar som hålls med en veckas mellanrum. Från den första valomgången går de partier som fått ett understöd på minst 10 procent vidare. Partier som faller under denna tröskel men som fått mer än 5 procent får alliera sig med andra för att kunna ställa upp.

Visserligen har säkert var och varannan blivit petad i näsan eller vaccinerad i dessa pandemitider.

Av Frankrikes befolkning på cirka 66 miljoner var ungefär 46 miljoner röstberättigade och dryga 15 miljoner röstade. Valdeltagandet blev 34,3 procent i den andra omgången, jämfört med 33,3 procent i den första. Av de avgivna rösterna var cirka 600 000 blanka eller förkastades. För att skapa stabilitet i de regionala församlingarna ges det parti som fått mest röster som bonus en fjärdedel av mandaten.

Nu hänger ju valdeltagandet på väldigt många faktorer. En av dem är naturligtvis hur välkänt eller ”nära” organet som man skall ta ställning till är. På den punkten är utmaningen stor för våra nya välfärdsområden.

Det blir en ganska stor koncentration av inflytande till några personer.

Visserligen har säkert var och varannan blivit petad i näsan eller vaccinerad i dessa pandemitider, så delar av social- och hälsovårdens verksamhet torde vara bekant för stora delar av oss väljare. Men från pinnen i näsan eller nålen i armen är det ganska långt till att ta ställning till vem som är lämplig att sitta i ett nytt välfärdsområdes fullmäktige. Kandidatnomineringen kommer att vara viktig.

Kandidaterna är sedan också ett inte helt enkelt problem. Namnkunniga politiker lockar antagligen fler att utöva sin rösträtt. Men det betyder att vi stort sett kommer att ha varje riksdagsledamot sittande i ett fullmäktige för välfärdsområde, utöver att många vanligen tar plats i sin hemkommuns fullmäktige.

Det blir en ganska stor koncentration av inflytande till några personer, som dessutom borde anlägga lite olika perspektiv på den politik som de för: kommunens, områdets eller rikets. De olika intressena är inte nödvändigtvis alltid överensstämmande.

Jag skulle väldigt gärna vara optimist.

Lockelsen att ställa upp kandidater som redan sitter på flera stolar kommer antagligen att vara stor för alla partier. Fokus på ett fåtal ”toppkandidater” har ökat, på grund av den mediala bevakningen av diverse imaginära ”borgmästarval” i de stora städerna.

Många kända rikspolitiker kommer också från Helsingfors, där man denna gång inte har något val. En valrörelse i ”hela landet”, som inte bekommer huvudstaden, är alltså det man skall lyckas engagera väljarna i.

Jag skulle väldigt gärna vara optimist, eftersom frågan om vem som sitter i de nya välfärdsområdenas fullmäktigen är väldigt viktig. Men tyvärr ser det nog inte bäddat ut för det.

Ämnen