Fallet Storsjö är inte unikt för kommunfinland men försätter Raseborg i en svår sits
I Raseborg har under hösten utspelat sig en tragisk följetong som kastar en skugga över staden, men som också fungerar som en påminnelse om att problemet inte är unikt.
Nej, det handlar inte om sparkraven som kommer att sänka servicenivån för Raseborgsborna nästa år. Inte heller handlar det om stadens förvaltning, som självkritiska politiker ser som för svullen – på invånarnas och andra kommunalt anställdas bekostnad.
Men säkert är det så, att fallet Ethel Storsjö av många upplevs som ett resultat av att Raseborg tvingas vända på slantarna – och att staden vänder på fel slantar.
Det handlar alltså om nämnda Ethel Storsjö som, snart 90 år gammal, nekats den färdtjänst som hon tidigare hade rätt till enligt handikappserviceförordningen.
Lokaltidningen Västra Nyland har förtjänstfullt rapporterat om hur stadens beslutsfattande organ har behandlat Karisbon Storsjös ärende.
Intresserade uppmanas att läsa dessa artiklar. Följande summering gör inte rapporteringen rättvisa.
Hennes ansökan om fortsatt färdtjänst förkastades.
Storsjö beviljades färdtjänst 2017 eftersom en lång rad besvär gjorde det omöjligt för henne att använda kollektivtrafik.
När hennes serviceplan skulle förnyas två år senare bedömdes hon, av Raseborgs ledande socialarbetare, inte längre vara en person med funktionsnedsättning. Hennes ansökan om fortsatt färdtjänst förkastades.
Den bedömningen bestred utomstående experter som Storsjös familj anlitade, men social- och hälsovårdsnämndens sektion för klientärenden höll fast vid nämndens negativa beslut. Storsjös familj överklagade till Helsingfors förvaltningsdomstol som konstaterade att ärendet inte utretts tillräckligt.
I höstas kom ärendet alltså tillbaka till Raseborgs handikappserviceenhet. Utgående från ett ”busstest”, som skulle visa om Ethel Storsjö kan använda kollektivtrafik eller inte, och anonyma källors vittnesmål, kom sektionen till samma slutresultat: Storsjö har inte rätt till färdtjänst eftersom hon bedöms kunna använda kollektivtrafik.
Hennes familj har meddelat att de igen tänker vända sig till förvaltningsdomstolen, och till JO och tillsynsmyndigheten Valvira.
Fallet väcker frågor som måste tas på allvar, eftersom de också på ett allmänt plan går till kärnan i förhållandet mellan kommunen och kommuninvånaren.
Bevisligen är frågor om rätten till färdtjänst svårnavigerad terräng, som framgår av bland annat THL:s information om hur ”svår funktionsnedsättning” definieras.
Men fallet väcker frågor som måste tas på allvar, eftersom de också på ett allmänt plan går till kärnan i förhållandet mellan kommunen och kommuninvånaren. Här kunde tilläggas: den mest sårbara kommuninvånaren.
Som sägs av Storsjös familj i Västra Nylands rapportering så har inte alla det stöd och den ork som krävs för att gå emot en kommuns beslut.
Fallet i Raseborg är knappast talande för stadens social- och hälsovård överlag, och det är inte heller unikt för Raseborg. Liknande beslut fattas överallt i kommunfinland. De flesta går obemärkt förbi.
Subjektiva bedömningar i smyg om en äldre kommuninvånares rörelseförmåga stärker inte kommunens ståndpunkt i ärendet, utan bidrar snarare till intrycket av en knusslig kommun.
Fall likt Ethel Storsjös väcker frågor om huruvida den stora förändringen skett, inte i den enskilda invånarens hälsotillstånd utan i kommunens sätt att bedöma hälsotillståndet.
Enligt Västra Nyland har Storsjö ”angetts i realtid” av personer som observerat henne på promenad, med rullator och med hjälp av en vän. Det här har använts mot Storsjö när sektionen avslagit hennes begäran om färdtjänst.
En av dem som iakttagit och rapporterat om Storsjö sitter själv i den sektion som fattade beslutet om färdtjänsten. Det öppnar frågor om jäv.
Det försätter också staden i en svår sits, för intrycket är att handikappserviceenheten och sektionen nu, i efterhand, går till ytterligheter för att inte tvingas backa från ett tidigare beslut.
Det intrycket kvarstår då man läser THL:s vägledning: ”… det väsentliga är hur personens funktionsförmåga lämpar sig för offentlig kollektivtrafik.” I Storsjös fall verkar iakttagelser om hennes rörelseförmåga i allmänhet ha använts mot henne i den väsentliga frågan, det vill säga den om hennes förmåga att använda kollektivtrafik.
Subjektiva bedömningar i smyg om en äldre kommuninvånares rörelseförmåga stärker inte kommunens ståndpunkt i ärendet, utan bidrar snarare till intrycket av en knusslig kommun.
Situationen underlättas inte av att social- och hälsovårdsnämnden i december förkastade Storsjös krav på ersättning för de läkar- och fysioterapibesök som busstestet i september ledde till.
Själva axelsjukdomen, och att busstestet kan ha förvärrat symptomen, ifrågasätts inte i beredningen av ärendet, och kan läsas som ett halvt erkännande: Storsjö kan inte använda kollektivtrafik utan att hennes tillstånd förvärras.
Men skadeståndskravet förkastades av en oenig nämnd eftersom testet inte ansågs ha orsakat axelsjukdomen.
Frågan är om kravet förkastades eftersom något annat hade varit ett fullt erkännande.
LÄS OCKSÅ (bakom betalmur):
Ethel, 89, miste både färdtjänst och hiss
Nytt negativt beslut om färdtjänst för Ethel baseras delvis på hörsägen
Ethel Storsjö angavs av vårdanställd – i realtid
Vad vill du att Söndagstorget skriver om? Tipsa dan.lolax[at]kommuntorget.fi eller via responskanalen.
