Räddningen kommer på alla språk, men svenskan riskerar komma i kläm
Det bor nästan 66 000 svenskspråkiga finländare i huvudstadsregionen. Också i fortsättningen kan de ringa nödnumret på sitt modersmål.
Det lovar Inrikesministeriet, som i åratal arbetat på förnyelsen av räddningstjänsten.
Enligt Linda Viitala kommer de språkliga rättigheterna att tryggas också i fortsättningen. Viitala är specialsakkunnig vid inrikesministeriets räddningsavdelning.
En utmaning finns. Beslutsfattare och myndigheter i huvudstadsregionen vet inte hur många invånare som verkligen talar svenska med räddningstjänsten. Statistik saknas.
Regeringen har i alla fall länge arbetat på en förnyelse av räddningsväsendet med syftet att förenkla och förbättra servicen.
Nu finns en konkret plan. Enligt planen är det i fortsättningen landskapen som ser till att räddningstjänsten fungerar. Undantag finns. I folkrika Nyland är det Helsingfors stad och vårdlandskapen Vanda och Kervo, Västra Nyland, Mellersta Nyland och Östra Nyland som ansvarar för servicen.
Räddningstjänsten omfattar nödcentraler, ambulans, polis och brandkår – de är alla sådana myndigheter som en invånare plötsligt kan behöva ringa. Polisen och nödcentralen är en statlig myndighet. Landskapen ser till att de övriga fungerar.
Av Språkbarometern som publicerades 2016 framgår att finskspråkiga är betydligt nöjdare med den språkliga servicen för statliga och kommunala tjänster och att skillnaderna är stora i bedömningen av nödcentralen, räddningsväsendet och polisen.
Enligt den nya opinionsundersökningen är det fortfarande enklare att vara finskspråkig i Åboland och Österbotten än svenskspråkig i huvudstadsregionen.
Ingen som klagar?
– Vår uppskattning är att folk är mera nöjda med svenskspråkig service i områden där de svenskspråkigas andel är stor. I dessa områden är det också enklare att anställa svenskspråkig personal, säger Linda Viitala på Inrikesministeriet.
Inrikesministeriet och andra myndigheter samt politiker vars uppgift det är att följa språklagstiftningen saknar mätinstrument. På räddningsverken räddar man liv. Det är det främsta uppdraget. Tid eller resurser finns inte att skriva upp svenskspråkiga samtal. Därmed är det också svårt för en utomstående att bedöma behovet av svenskspråkig service.
Oron för att svenskan kommer i kläm är i alla fall verklig.
Till exempel anser Folktinget att det behövs fler poliser, räddningsmän och nödcentralsoperatörer som kan trygga svenskspråkiga personers rätt till säkerhetstjänster på svenska.
– Utbildningen av svenskkunnig personal är därför i en nyckelposition, enligt Folktinget.
Folktinget framförde sina åsikter i juni i en skrivelse till Inrikesministeriets kanslichef Kirsi Pimiä.
Linda Viitala på ministeriet understryker att räddningsmyndigheter måste följa språklagstiftningen och sedan är det regionförvaltningsverken som granskar verksamheten.
På Kommuntorgets begäran har Regionförvaltningsverket i södra Finland kontrollerat sina egna diarier och även hört med räddningsverken i huvudstadsregionen. Utifrån antalet klagomål finns det inte brister – de är noll.
Kritik av räddningstjänstens språkkunskaper kan också riktas till riksdagens justitieombudsman.
Kommuntorget gjorde en informationsbegäran också till justitieombudet.
Sedan 2017 har JO inte fått ett enda klagomål som gäller svenska.
Vakande ögon finns
Lokalpolitikern Björn Månsson (SFP) är ordförande i tvåspråkighetskommittén i Helsingfors. Han påminner att de svenskspråkiga stadsborna är efter de finskspråkiga invånarna den enskilt största språkgruppen i staden.
Andra stora språk som räddningstjänsten beaktar är engelska och till exempel ryska och estniska. Oavsett vad språket är ska hjälpen fram.
– Människor som bor i huvudstadsområdet kan ofta så mycket finska att de kan tala med nödcentralen och ambulanspersonalen, berätta vad som hänt och hur adressen är, men inte alla. Jag tänker på svenskspråkiga barn och unga som också kan behöva ringa efter hjälp. Jag tänker på åldringarna, särskilt de som är dementa och tappar språk, och jag tänker på nordbor i Helsingfors, säger Björn Månsson.
Tvåspråkighetskommittén är ett rådgivande organ. Liknande finns i många kommuner och organisationer. Deras uppgift är att komma med råd, berömma men också påtala brister.
– Nyligen kartlade vi stadens olika sektorers kunskaper i svenska och överlag inställningen till språket. Mitt intryck är att räddningsverket är intresserat av språkfrågan och försöker se till att vardagen fungerar också på svenska, säger Marianne Laxén (SDP), medlem i tvåspråkighetskommittén.
Varken Laxén eller Månsson kan minnas att någon skulle ha kontaktat tvåspråkighetskommittén för att räddningstjänsten inte talar svenska. Saknas skavanker helt eller är det så att folk bara inte ids klaga?
Förutom att arrangera bättre och mera utbildning är språktillägg ett sätt att sporra den svenskspråkiga räddningspersonalen.
– I dag talar vi i Helsingfors om tiolappar per månad och det är uppenbart för lågt. Kanske en hundring i tillägg skulle kännas, föreslår Marianne Laxén.
Räddningsreformen
- Reformen av räddningstjänsten är en del av den riksomfattande social- och hälsovårdsreformen.
- Ett mål är att områdesindelningen ska följa landskapsindelningen, ett annat att servicen ska bli bättre och samarbetet mellan olika myndigheter smidigare.
- Ändringarna har inga konsekvenser för statsbudgeten och de har ingen betydande inverkan på personalbehovet, ekonomin eller verksamheten i räddningsområdena.
- De nya sote-landskapens utgifter beräknas vara drygt 19 miljarder euro. Räddningstjänstens andel av detta är 415 miljoner euro.
Källor: Inrikesministeriet och regeringens utlåtanden, utredningar och rapporter inför social- och hälsovårdsreformen.
