Krav om anonymitet kan bli en björntjänst för kommun och arbetssökande
För att räta ut eventuella frågetecken publicerade Kommuntorget förra veckan en artikel om offentlighetsprincipen, och om vad som gäller när kommunala tjänster tillsätts.
Kommunförbundets direktör för juridiska ärenden Arto Sulonen säger att lagen är entydig: Kommunen kan inte använda sitt eget omdöme om hur uppgifter ges ut. Det är upp till nyhetsmedierna att avgöra hur de offentliggör namnen på dem som söker en kommunal tjänst.
Ändå är det här — kommuners ovilja att ge ut namn — ett problem som journalister är bekanta med. Sökande önskar att deras namn inte blir offentliga och kommunerna är ibland villiga att hedra den önskan. Frågan är varför?
Offentlighetsprincipen i Finland är ett sorts ett varumärke för vår rättsstat, men också en riktig grundbult i samhällsbygget. Och även om ansträngningarna att dölja namn på sökanden är långt färre än de gånger som allt går rätt till så får varje sådan ansträngning stor betydelse — just för att det handlar om en så viktig princip.
Handlingar och upptagningar som innehas av myndigheterna är offentliga, om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. Var och en har rätt att ta del av offentliga handlingar och upptagningar.
Finlands grundlag 12 §
Någon vill kanske säga att om ett dussin personer söker en offentlig tjänst i någon liten kommun så kvittar det om en vill vara anonym.
Någon vill kanske säga att det är begripligt att personer vill vara anonyma: man vill vara taktisk med tanke på den pågående anställningen; man vill undvika skvallerfaktorn och så vidare.
Och med tanke på detta är det vettigt att kommunen hörsammar önskemålen om anonymitet, kanske någon argumenterar. Kommunen vill trots allt att många goda kandidater söker tjänsterna. Det är enklare att locka kandidater om anonymitet garanteras, och vissa kommuner agerar mer aktivt än andra enligt den tanken.
Men det är här som tanken går fel.
Det som på ett personligt plan är ett begripligt agerande kan inte vara ett argument att frångå offentlighetslagen. Och en kommun slutar inte vara offentlig för att den kan hänvisa till taktiska skäl.
Borde inte kommunen snarare se viljan att öppet söka en offentlig tjänst som ett lackmustest? En sökande som inte kräver anonymitet torde ha en förståelse för vad det innebär att ha kommunen som arbetsgivare.
Och, slutligen, journalister slutar inte förutsätta öppenhet för att en kommun drar godtyckliga gränser för vad som är offentligt och vad som inte är det. Sådana gränsdragningar är snarare röda skynken för journalister.
Offentlighetsprincipen är ingen blankocheck för nyhetsredaktionerna utan snarare ett stort ansvar, men risken är att den kommun som accepterar en sökandes önskan om anonymitet gör både sig själv och den sökande en björntjänst. Få saker är mer intressanta än uppgifter som kommunen inte vill lämna ut, när de har en laglig skyldighet att göra det.
Läs mera om offentlighet och dataskydd här.
