Björn Månsson: Trippelförtroendets dilemma
Bordsplacering och överlag placering kan vara förvirrande i nya riksdagen. (Fotot: Riksdagen, Hanne Salonen)
Nu har vi facit på hand: Inte mindre än 111 riksdagsledamöter hade efter valet en trippelroll som folkvalda, förutom i riksdagen både i sina hemkommuners och de nya välfärdsområdenas fullmäktige.
Som helsingforsare måste jag genast påpeka att en sådan trippelroll ju inte är möjlig i huvudstaden, vars stadsfullmäktige samtidigt är det egna välfärdsområdets högsta beslutande organ. Hos oss förekommer däremot andra slags dubbelförtroenden, som jag återkommer till.
Läs också Marianne-Pekola Sjöblom: Hur många hattar kan en förtroendevald ha?
Likaså bör jag påpeka att jag inte ser något större problem i att vara både riksdagsledamot och medlem i kommun/stadsfullmäktige. Tvärtom kan det vara en fördel att som riksdagsledamot bevara sin kontakt med gräsrotsnivån i kommunerna. Det talas mycket om att ”kommunpartiet” i riksdagen är det överlägset största, men inte har det alltför ofta märkts…
De flesta kommunfullmäktige har sina möten på måndagskvällar, då riksdagen ju inte är samlad. Undantag finns, börjande med Helsingfors där stadsfullmäktige samlas varannan onsdag kväll. Då har riksdagen bara i undantagsfall plenum och praktiskt taget aldrig utskottsmöten.
Problematiskt blir läget då det nu har tillkommit en tredje beslutsnivå, där det förutom ett folkvalt fullmäktige också finns en styrelse och diverse andra organ. Frågan blir då hur tiden räcker till för alla uppdrag. Till saken hör att flera riksdagsledamöter har ledande positioner, såsom fullmäktige- eller styrelseordförandeposter, i sina välfärdsområden.
Och framför allt kan det uppstå situationer som kan vara minst sagt schizofrena: det är ju (i sista hand) riksdagen (i praktiken dock regeringen) som beslutar om finansieringen av välfärdsområdena. Ska den dubbelt förtroendevalda då måna om statens finanser eller vårdservicen?
I Helsingfors kan förstås samma intressekonflikt uppstå mellan statens intressen och välfärdsområdets = stadens. Men då överväger enligt min syn nämnda fördelar med att sitta i både riksdagen och stadsfullmäktige.
I Helsingfors accentueras i stället även andra nivåer. Inte nog med att nästan alla riksdagsledamöter sitter också i stadsfullmäktige. I allmänhet har en handfull fullmäktigeledamöter också varit ministrar, i den avgående regeringen Marin tre, i nästa regering kanske fler än så. Ja, vi har rentav haft exempel på Europaparlamentariker som försökt kombinera jobbet i Bryssel och Strasbourg med fullmäktigemötena – vilket är i det närmaste ogörligt.
Sedan finns det förstås ytterligare andra nivåer. såsom landskapsförbund, kommunförbundet och diverse samkommuner. Jag är förresten själv ingen total oskuld, utan sitter förutom i HRT:s styrelse också i både kommunförbundets förbundsdelegation och Nylands landskapsfullmäktige – låt vara att dessa uppdrag är direkt kopplade till uppdraget som stadsfullmäktigeledamot.
Till saken hör att både kommunförbundet och landskapsförbundet förutsätter att ledamöterna är ordinarie fullmäktigemedlemmar i sina kommuner. De hel- eller halvdagsmöten det handlar om är svåra att kombinera med civila jobb, så pensionären i vår grupp ställde(s) upp.
P.S. Av kommunförbundets valanalys framgår förresten en intressant detalj: den största kommunen som saknar representation i riksdagen är – Borgå. I Östnyland drog ju Lovisa det längre strået i tvekampen inom SFP.
