Gustaf Westerholm: Hellre tala än tiga men hur - och vem vågar ta debatten?
Media och den offentliga sektorn har skapat en situation som inte gynnar någondera parten, men skapar förvirring bland invånarna som konsumerar media. (Foto: Pixabay)
Inom den offentliga sektorn finns ett starkt rotat motstånd mot tanken att inför öppen ridå föra debatt med media, det gör man helt enkelt inte, men vad leder det till i slutändan?
Denna kolumn ska inte betraktas som kritik mot enskilda journalister eller mediebolag. Exemplen som lyfts upp används för att belysa poängen.
Under min tid som först journalist och sedan som kommunikatör inom den offentliga sektorn har alltid relationen mellan den offentliga kommunikationen och den journalistiska rapporteringen fascinerat. Man kan säga att parterna lever i en slags symbios med varandra. Men symbiosen har vissa oskrivna regler.
Som journalist hör det till god kutym att låta tjänsteinnehavaren eller kommunikationsavdelningen läsa igenom artiklar innan publicering, ifall motparten ber om det. På samma sätt hör det till en kommunikatör att alltid försöka förse journalisterna med ett så brett material som möjligt samt bidra med tjänsteinnehavare som kan kommentera ärendet och så vidare.
Den största oskrivna regeln gäller ändå debatten. Hårdraget kan man säga att debattföring mellan offentliga organisationer eller deras sakkunniga och media inte existerar i offentligheten, i alla fall inte i Österbotten. Detta var något jag själv förvånades över redan då jag började studera journalistik.
Bollen i debattspelet ligger egentligen alltjämt hos den offentliga organisationen. Det är den som genom att ta ställning till publicerat innehåll, antingen i sina egna kanaler, på mediehusens webbsidor eller i tidningsspalterna, inleder debatten med media. Tröskeln för detta är väldigt hög. Men vad beror det på?
Det finns givetvis många olika faktorer som påverkar men de två största stavas kompetens och resurser. Om man inte känner sig bekväm med det så vill man inte ge sig in i en debatt. Känner man sig däremot bekväm, så är följdfrågan om man har tid för det?
Allt som oftast är det dessutom inte kommunikatörerna som uttalar sig i media utan tjänsteinnehavarna och de är oftast experter på andra områden än kommunikation.
För 20 år sedan hade inte många kommuner en anställd kommunikatör, men nu börjar de flesta ha någon anställd som kan kommunikation. Så om nu expertisen finns och kanske lite mer resurser, så borde det ju ske en förändring på denna front. Dessutom borde ju organisationerna och deras tjänsteinnehavare nu börja ha en större förståelse för kommunikation.
Så är säkert fallet men ännu har inte någon förändring skett sett till debattfrågan.
Då Österbottens välfärdsområde lanserade utkastet till sitt ”Framtids och utvecklingsprogram” den 17 april så tolkade de lokala medierna utkastet kreativt.
Österbottens tidning (HSS Media) slog fast på ledarplats: ”Nu blir vi alla närståendevårdare”, medan Ilkka-Pohjalainen konstaterade, fritt översatt: ”Om vi inte har råd med din hälsocentral, vad vill du ha i stället? – Välfärdsområdet ber invånarna om tips på hur man ska spara”.
I det första fallet fick vi på välfärdsområdet ta emot respons från oroliga invånare som inte riktigt förstod vad detta betyder för dem i praktiken, för de har inte tid att börja vårda sina åldrande föräldrar. I det senare fallet ledde det till insändare som kritiserade välfärdsområdets ledning för att man ber invånarna om spartips för service som gäller invånarna själva.
Ingendera skrivelsen innehåller ”faktafel”, därmed finns inget att rätta. Sättet, tonen och känslan som texterna är skrivna på gör att folk reagerar, vilket är precis vad en debattartikel ska göra. Problemet är bara det att den andra parten i debatten saknas och gör därför själva debatten ensidig.
Detta leder även till att invånarna som konsumerar media, på andra sätt, riktar sig till parten som saknas i debatten för att få svar på frågor som debattartiklarna givit upphov till. Då detta sker förändras debatten och dess form, varefter den nya formen av debatt förflyttas till andra kanaler, främst ut på sociala medier.
Media och den offentliga sektorn har alltså medvetet eller omedvetet skapat en situation som inte gynnar någondera parten, men skapar förvirring bland invånarna som konsumerar media.
Därför börjar det kanske vara dags för den offentliga sektorn att våga ta debatten med media, i media. Men innan detta görs kan det vara bra att omdiskutera de oskrivna reglerna inom symbiosen. Annars kan media uppfatta att bollen som sätts i rullning inte är en passning utan ett skott.
Vem vet, kanske en öppen debatt i olika frågor mellan den offentliga sektorn och media på sikt ökar intresset för samhällsdebatten överlag?
Framtidsprogrammet:
Österbottens välfärdsområde: Fler tjänster direkt hem – delta i utvecklandet av välfärdsservicen
HSS Medias ledare: Nu blir vi alla närståendevårdare – välfärdsområdet sparar genom att skjuta ifrån sig ansvaret
