Torgbloggen 18.4.2018 Björn Sundell, ekonomijournalist

Kvalitet måste få kosta i vården

Lagstiftning handlar inte bara om våra rättigheter och skyldigheter, utan också om kvaliteten på de varor och tjänster vi använder. Lagen ställer noggranna krav på bilarnas avgasutsläpp. Den påverkar livsmedelssäkerheten och begränsar tillsatsämnena. Och den ställer krav på byggnaders hållfasthet och energieffektivitet. Mått och standarder tryggar medborgarnas hälsa samtidigt som de möjliggör objektiva jämförelser: Är produkt A bättre och hållbarare än produkt B?

Till och med minkarnas burar måste enligt lagen ha en viss minimistorlek för att djuren inte ska fara illa. Mått och standarder är uttryck för kvalitet. Därför är det underligt att lagarna om vård- och landskapsreformen behandlar kvalitetsaspekten så styvmoderligt, ja, nästan inte alls. Ta det färska lagförslaget om valfrihet, till exempel. Det nämner nog ordet ”kvalitet” i vården tiotals gånger men utan att definiera några som helst kvalitativa mål eller krav. Lagen ska ”förbättra tillgången till och kvaliteten på tjänsterna”, men hur kvalitet och hälsonytta ska mätas definieras inte. Det föreslås inte heller några kvalitativa miniminivåer.

Minkarnas burar ska uppfylla klart definierade krav med tanke på minkarnas välmåga, men lagarna som styr medborgarnas framtida vård är mycket luddigare.

Valfrihetslagen innehåller oroväckande formuleringar som gör den alldeles särskilt diffus. Paragraf 41 säger att ”landskapet ska så långt som möjligt” se till att tjänster mot kundsedel finns tillgängliga på bägge språken i tvåspråkiga områden. Det låter mycket vagt. Hur avgörs vad som är möjligt på svenska?

Olycksbådande är formuleringen i lagmotiveringarna som stipulerar att kvaliteten inom primärvården blir beroende av efterfrågan på tjänster. Här konstateras att ”om efterfrågan på basnivån skulle öka snabbt måste det finnas flexibilitet vad gäller kvaliteten på eller tillgången till tjänster”. Detta är klart besked till landskapens framtida beslutsfattare. Ifall de sjuka är få kan vården hålla en hög kvalitet. Om de sjuka är många måste man tumma på kvaliteten.

Det gäller alltså att bli sjuk när de flesta andra inte är det.

Grundproblemet i lagarna som styr vård- och landskapsreformen är att de har så många målsättningar. De ska erbjuda medborgarna valfrihet, öka kostnadseffektiviteten, förbättra tillgången till vård, öka jämställdheten, ge inbesparingar och höja kvaliteten. Flera målsättningar står i konflikt med varandra. Kortare vårdköer kostar. Också kvalitet kostar, i många fall. Vilka mål vinner i slutändan?

Lagarna ger inget entydigt svar på den frågan. Men läser man lagtexterna med motiveringar märker man snabbt att kvalitet och kostnadseffektivitet ofta förekommer sida vid sida; så ofta att man kan betrakta dem som motsatspar.

Den sittande regeringen har sagt att vårdreformen ska minska kostnadstrycket med 3 miljarder euro fram till 2029. Ifall sparmålet är klart utstakat samtidigt som det saknas entydiga mått på kvalitet och hälsonytta, är det klart att kostnadsjakten vinner.

”Varför intresserar inte kvaliteten i vården” är temat för ett seminarium som arrangeras av Kommunförbundet och tankesmedjan Magma i slutet av maj. Frågan är viktig, eftersom Finland saknar de öppna jämförelser och nationella kvalitetsregister som finns i Sverige, Norge och Danmark. Kvalitetsjämförelser hjälper beslutsfattarna att utveckla vården och medborgarna att välja vårdproducent.

Om vårdreformen ska bli framgångsrik ur medborgarnas synvinkel måste vårdkvaliteten lyftas högre upp på den politiska agendan också hos oss.

Läs mer om seminariet och anmäl dig här!

Dela artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *