På vems villkor integrerar vi?

”Vi kan inte tala om integration utan att beakta det maktförhållande integrationen innebär” sade Malmö stads kulturkoordinator till mig förra veckan. Speciellt vi som jobbar inom integrationssektorn ska se oss i spegeln. Är vi på riktigt inkluderande och erbjuder vi deltagar- och beslutsfattarmöjligheter?

Visst, maktförhållanden har och kommer alltid att finnas.  Jag tror t.ex vi har svårt att rucka på maktförhållandet på de arenor som regleras starkt t.ex mellan asylsökanden och Migrationsverket. Maktförhållande ger en tilltro till samhället och våra förordningar, att beslut fattas på rätt sätt av rätt person. Åtminstone oftast.

Men där vi kan ska vi göra det- nu tänker jag t.ex på kultur- och projektsektorn. Jag läser i en rapport att ”finländarna borde bjuda in invandrarna till våra egna evenemang, t.ex för att uppträda för att detta skulle främja ömsesidig integration”. Denna mening indikerar lite karikerat att a) finländarna är en homogen grupp som ska bjuda in den homogegna gruppen invandrare b) invandrare tycker om att uppträda och c) ömsesidig integration är att få vara med och uppträda.

Kunde vi istället tänka att vi sätter oss ner tillsammans och planerar och även delar beslutsfattandet? Kultur – dans och mat och musik eller vad vi nu tänker oss att kultur är- utgör fina integrationsarenor. Samtidigt krävs en normkritiskhet. Kanske hen inte vill vara en gästande dansare utan en som på lika villkor är med i planeringsgruppen och fattar beslut.

En annan fråga är identitet, vi frågar ofta rakt på sak varifrån du kommer. Eller hur du har kommit hit. Men har vi rätt att klampa in och be personen redogöra för sin historia, sin väg till Finland, sin integrationsprocess, sin identitet? Jag tänker att vi ska erbjuda möjligheten att dela med sig av egna erfarenheter, men på den nyanländas villkor. När hen vill. På det sätt hen vill.

Och jag medger, jag gör detta hela tiden, konstant skapar jag maktförhållanden. Springer på och tycker det är lättare att fatta beslut utan dem beslutet berör, lättare att tänka vidare i banor som ”invandrare” och ”finländare”, sätta ramarna för samarbetet. Men om vi tar oss tid att tänka på termerna vi använder, på att synliggöra maktförhållandet och på att i ett tidigare skede samarbeta och mötas tror jag vi är på rätt väg. Då kan vi på riktigt tala om en ömsesidig integration där vi öppnar upp våra ”rum” och våra processer.