Siv Sandberg: Valkampanjer förs i olika verkligheter med partierna som den förenande länken

I kommunalvalet 2017 fanns det 41 kommuner där färre än två kandidater konkurrerade om varje fullmäktigeplats.
I kommunalvalet 2017 fanns det 41 kommuner där färre än två kandidater konkurrerade om varje fullmäktigeplats. (Sebastian Dahlström)
31.5.2021

I små kommuner är kandidatnomineringen den första och enda tröskeln till att bli beslutsfattare. I större städer däremot gör kampen om synligheten att kommunalvalet i många avseenden liknar riksdagsvalet: de som syns vinner, skriver Siv Sandberg.

Riksdagens beslut att skjuta fram kommunalvalet med två månader, från april till juni 2021, fick valrörelsen att för ett ögonblick frysa till, som när det blir en oförutsedd paus i en film. I rapporteringen om valkampanjen fram till början av mars var det särskilt några nyheter som stack ut och på ett effektivt sätt illustrerade spännvidden i vad ett kommunalval i dagens Finland kan handla om. 

I den lappländska kommunen Pelkosenniemi (931 invånare) visade det sig vid den ursprungliga fristen för inlämning av kandidatlistor att det bara var 9 personer som kandiderade till de 13 platserna i fullmäktige. Om kandidaterna inte blir fler under den förlängda nomineringstiden innebär det att det blir sämjoval, det vill säga att alla som gett sitt samtycke att kandidera automatiskt blir invalda i fullmäktige. De senaste fallen av sämjoval är från 1980-talet, vilket måste ses som ett sundhetstecken för den kommunala demokratin. Trots att många kommuner är små och partierna klagar över rekryteringssvårigheter får väljarna i de allra flesta fall utöva inflytande över vem som sitter i fullmäktige. Men marginalerna är små. I kommunalvalet 2017 fanns det 41 kommuner där färre än två kandidater konkurrerade om varje fullmäktigeplats. Genomsnittet för alla kommuner var 3,7 kandidater per plats. 

I den andra polen av kommunfältet finns Helsingfors, där turerna kring Samlingspartiets borgmästarkandidat i månadsskiftet februari–mars under några dagar tog stort utrymme i riksmediernas nyhetsrapportering. I förra valet kandiderade 1084 personer till de 85 platserna i Helsingfors stadsfullmäktige, 13 kandidater per plats. Men de över tusen kandidaterna konkurrerade inte på lika villkor. Jussi Westinen på tankesmedjan e2 visar i en analys att fem toppkandidater, det vill säga fem av tusen, i valet tog 18 procent av alla avgivna röster i Helsingfors.  Mönstret är det samma i andra stora städer och har förstärkts under 2000-talet.

I Malax använde ingen kandidat mer än 800 euro för sin valkampanj.

Analyser av resultaten från tidigare kommunalval visar att det går att urskilja ett slags trösklar vid 10 000 och 50 000 invånare där kommunalvalet tydligt ändrar karaktär. 

I många kommuner med färre än 10 000 invånare liknar situationen mer läget i Pelkosenniemi än läget i Helsingfors. I den här kategorin finns två tredjedelar av alla kommuner i Finland, men bara 16 procent av väljarna. Konkurrensen om fullmäktigeplatserna är liten, vilket gör att kandidatnomineringen är den första och enda tröskeln till att bli beslutsfattare i kommunen. De som inte blir invalda i fullmäktige kommer att behövas när platserna i styrelse och nämnder ska bemannas. Det betyder också att trycket på att enskilda kandidater satsar tid, ambition och pengar på att göra sig kända för väljarna inte är så stort. Det märks i valfinansieringsstatistiken. Till exempel i Malax (5 451 invånare) använde ingen kandidat mer än 800 euro för sin valkampanj. Kostar kampanjen mer än så ska det rapporteras till myndigheterna.  

I kommuner med över 50 000 invånare får kommunalvalet andra drag. I de här 21 kommunerna bor nästan 3 miljoner invånare och över hälften av alla väljare i kommunalvalet.  Tröskeln att bli kandidat i kommunalvalet är mycket låg också i de större städerna: lyckas det inte hos ett parti finns det andra partier och listor som bereder utrymme, men en kandidatur innebär inte längre någon garanterad position i beslutsmaskineriet. Utöver att konkurrensen om varje fullmäktigeplats skärps, ökar också konkurrensen mellan kandidaterna inom samma parti. Kandidaterna konkurrerar om synlighet i förhållande till väljarna och om goda röstetal för att kunna göra sig gällande när olika poster fördelas mellan valen.

En konsekvens är att summorna som både partierna och enskilda kandidater satsar på valkampanjerna ökar kännbart när invånarantalet överstiger 50 000 invånare. Kampen om synligheten gör att kommunalvalet i de större städerna i många avseenden liknar riksdagsvalet: de som syns vinner. Borgmästarvalen i Helsingfors, Tammerfors och Åbo har stärkt en redan stark tendens till personifiering av kommunalvalet. Ett fenomen i kölvattnet av att väljarna gärna röstar på kända namn är att många kommunalvalskandidater förblir anonyma och får blygsam utdelning av sina kampanjer.  I kommunalvalet i Esbo 2017 kandiderade 732 personer. Av dem fick 123 (17 procent) färre än 20 personliga röster och 472 (44 procent) färre än 100 personliga röster.

Både medier, partier och allmänhet ägnade orimligt mycket uppmärksamhet åt en handfull av många tusen kandidater i kommunalvalet.

Det är viktigt att understryka att kommunalvalet i juridisk mening är 292 separata lokala val, där invånarna i varje kommun utövar sin grundlagsenliga rätt att välja sina egna beslutsfattare, men samtidigt går det inte att tänka bort det gemensamma. Redan det faktum att samtliga kommunalval på finska fastlandet hålls samma dag understryker kommunalvalets kollektiva karaktär och kopplingarna mellan den nationella och den lokala nivån i politiken.

De politiska partierna fungerar som en sammanhållande länk mellan nivåerna i det politiska systemet. På ytan verkar det gå bättre än någonsin. Under 2000-talet har de partier som finns representerade i Finlands riksdag stärkt sin ställning på kommunal nivå. Av de totalt 8 999 fullmäktigeplatserna som tillsattes i valet 2017 innehas 97,5 procent av en representant för något av riksdagspartierna. När Sannfinländarna efter sin skrällseger i riksdagsvalet 2011 började bygga upp en lokal verksamhet sög de upp en stor del av de opinioner som tidigare kanaliserats till lokala obundna listor. Det finns fortfarande kommuner där obundna grupperingar utgör en maktfaktor i fullmäktige, i Svenskfinland till exempel Kimitoön och Kronoby, men i den stora bilden dominerar de nationella partierna. 

Det här kan verka motsägelsefullt mot bakgrund av att väljarnas koppling till de politiska partierna blivit allt svagare och att det ständigt finns sakfrågor som prövar sammanhållningen mellan partiernas nationella elit och lokala aktivister. 

Det finns en rad praktiska förklaringar till det här, bland annat att partiernas sammanlagda röstetal i kommunalvalet utgör grunden för en rad indirekta val till samkommunernas, Finlands Kommunförbunds och Folktingets beslutande organ. Obundna grupperingar har ett sämre ekonomiskt utgångsläge än registrerade partier. Att kandidera för ett nationellt parti ger tillgång till kampanjmaterial, utbildning, uppbackning i konflikter och en partiledning som kan ställa upp i TV-sända valdebatter, vilket är helt centralt i de kommuner där kampen om synligheten är stor.

Dessutom står de nationella partierna för en institutionell uthållighet som finns kvar när ivriga aktivister tappar sugen. I fallet Pelkosenniemi är en av orsakerna till bristen på kandidater i valet 2021 att fullmäktigeledamöterna för en stor obunden gruppering, Pelkosenniemen kylät, fick nog av det inflammerade debattklimatet i kommunen. Här saknades ett partikansli som kunde träda in och lirka och medla, vilket förmodligen hade skett om ledamöter från ett nationellt parti blivit frustrerade och gett upp.

För partierna kan det ändå inte vara helt enkelt att balansera mellan det kommunalval som sker i de många kommunerna där det bor få väljare och det kommunalval som sker i få kommuner där det bor många väljare. Det som blev kvar på näthinnan när kommunalvalet sköts upp och filmen frös är att både medier, partier och allmänhet ägnade orimligt mycket uppmärksamhet åt en handfull av många tusen kandidater i kommunalvalet. Varje avvikande händelseutveckling i nomineringen av borgmästarkandidater i Helsingfors och Åbo tycktes kräva en partiledare i en TV-soffa.

Det skymmer sikten för att det är de många kandidaterna som avgör både den kommunala demokratins och de politiska partiernas framtid: alla kommuner där det finns fler kandidater än fullmäktigeplatser, alla kandidater som drar in 20 eller 100 röster, trots osäkra utsikter om personlig framgång i politiken. När kampanjen återupptas behöver också de få berättigad uppmärksamhet.

Källor

Det här är en artikel från Kommuntorget 2/2021. Vill du prenumerera på Kommuntorget? Gör din beställning HÄR.