Linnea Henriksson: "Det blir dyrt för kommunen", sade den anställda
Från år 2025 kommer arbets- och näringstjänsterna att vara en del av kommunernas lagstadgade uppgifter och därmed även en del av basservicen i varje kommun. Bild: KL-Kustannus arkiv.
Vid förvaltningsreformer förändras förvaltningens organisation och arbetssätt. Ansvar omfördelas. Gränsområden – för sådana finns alltid – omförhandlas. Ibland längtar jag ändå efter lite mer helhetssyn. Det gäller till exempel hanteringen av svårsysselsatta.
Under våren tragglades vårdreformen, dess tillkortakommanden och välfärdsområdenas inbesparingsbehov i diverse medier. Det har varit mer tyst om det triangeldrama som pågår runt TE-tjänsterna och den lilla del av befolkningen som ibland kallas svårsysselsatta. (Svårsysselsatta är en grupp som består av personer med högst varierande livsöden. Begreppet används här som samlande begrepp, utan värdeladdning.) I triangelns ena hörn står kommunen, i ett annat står välfärdsområdet och det tredje regeringen. Det har alla sitt eget perspektiv på hur en del sysselsättningsfrågor framöver skall skötas.
Inledningsvis skall också tydligt sägas att perspektivet i den här texten är mitt, såsom jag upplever situationen, i egenskap av förtroendevald i Raseborg som egentligen inte är särskilt insatt i just detta område. Det kan därför finnas detaljer i texten som inte längre är korrekta, det kan också finnas saker där framställningen upplevs som orättvis. Varje fattat beslut är logiskt i sin egen kontext. Ur helhetsperspektiv blir hanteringen av svårsysselsatta ändå lätt kafka-artad.
1. Från regeringens håll har strävan efter ekonomiska krafttag bland annat lett till att statsandelarna till kommunerna minskas. För Raseborgs del blir summan för 2025 ungefär den samma som för 2024. Vid årsskiftet skall Raseborg dock ta över arbetsgivaransvaret för ca 40 nya personer som en del av TE-reformen. I praktiken innebär regeringens nedskärningar alltså att den utlovade finansieringen för TE-reformen plötsligt uteblir.
2. På många håll verkar man mest fundera på de TE-funktioner som handlar om arbetsförmedling och kompetensutveckling. För en del av dem som betjänas av arbetsförmedling görs en sysselsättningsplan. För mer svårsysselsatta görs en aktiveringsplan. Aktiveringsplanen skall enligt lag göras som trepartssamarbete mellan kunden, kommunen (Raseborg deltar i kommunförsöket) och välfärdsområdet. Välfärdsområdena har dock inte (ännu?) avsatt resurser för detta, så under våren stampade aktiveringsplanerna på stället. Det har därför hänt att kommuner fått betala straffavgifter för personer, som inte kunnat sysselsattas inom utsatt tid, samtidigt som kommunerna inte kommit åt att sysselsätta personerna, på grund av att välfärdsområdet inte skött sin del. ”Det blir dyrt för kommunen”, sade en anställd på området.
3. När välfärdsområdena inrättades överfördes bland annat socialvården från kommunerna till områdena. I Raseborg fanns då 4-5 verkstäder för svårsysselsatta. Eftersom det inte ansågs entydigt klart huruvida dessa skulle behandlas som socialvård eller som sysselsättning avsåg Raseborg behålla verkstäderna i sin organisation, som ett redskap i sysselsättningshänseende, inför den förestående TE-reformen. Senare tvingades Raseborg ändå överföra verkstäderna till välfärdsområdena. Strax efter överföringen lade välfärdsområdet ner verksamheten i verkstäderna, med jämlik behandling som motivering, för att liknande verksamhet inte fanns i de andra kommunerna.
4. Under stadsstyrelsens senaste möte avslogs en bidragsanhållan från en förening, som bland annat har verksamhet för svårsysselsatta. Föreningen fick verksamhetsbidrag av Raseborg före vårdreformen men får inte längre bidrag från välfärdsområdet, enligt uppgift eftersom personerna som deltar i verksamheten inte sysselsatts inom ett år. Föreningens personal har permitterats. Stadsstyrelsen avslog ansökan, efter omröstning. Resultatet kan framstå som omänskligt, men handlade inte om bristande förståelse för verksamheten. Eftersom kommunerna tvingades överföra medlen för att stöda organisationer inom den sociala sektorn till välfärdsområdet, så måste kommunernas tröskel för att återta utgifterna för samma verksamhet vara väldigt hög.
Sammantaget sett har man alltså minskat resurser, pantat på aktiveringsplaner, lagt ner verkstäder och dragit in bidrag för de civilsamhällets organisationer som försöker skapa verksamhet, för den grupp svårsysselsatta som alla säger sig värna om. Men personerna det gäller finns kvar, nu med mycket mindre sysselsättning än förut.
Vid förvaltningsreformer förändras förvaltningens organisation och arbetssätt. Ansvar omfördelas. Gränsområden – för sådana finns alltid – omförhandlas. Ibland längtar jag ändå efter lite mer helhetssyn. Det gäller till exempel hanteringen av svårsysselsatta.
Relaterade artiklar
