Björn Månsson om vårdreformen: Bättre, men inte bra

29.10.2020
Bloggar Björn Månsson

För var dag blir den bättre, men bra lär den aldrig bli. Så sjöng Cornelis Vreeswijk i sin Ballad på en soptipp, och jag skulle fälla det omdömet också om regeringens senaste version av vårdreformen.

Visst är den bättre än den föregående, den som var ute på remiss, och den är alla gånger bättre än tidigare regeringars versioner. Men riktigt bra är den inte, och lär väl heller inte bli det.

Bland förbättringarna märks inte minst att den klart bättre beaktar de ”svenska” behoven. Här kan SFP nog vara tillfreds med sin insats. Det var ju som vanligt inget av de tvåspråkiga regeringspartierna som engagerade sig.

Minoritetsspråksnämndernas ställning stärktes och deras ordförande får närvaro- och yttranderätt på styrelsernas möten. Det gäller bara att trygga att nämnderna också får tillräckligt med personalresurser och medel för sin verksamhet.

Att Egentliga Finland får det koordinerande ansvaret för särskilda svenska tjänster såsom Kårkulla väckte lite missnöje i Österbotten, men det kan vara till fördel att Åbo ju har ett universitetssjukhus.

Reformen sägs öka jämlikheten i vården, men gör det nu tydligen så att man skär ner i Nyland i stället för att bara förbättra den i andra regioner.

Och framför allt höjdes nu det finansieringstillägg som de tvåspråkiga landskapen – eller nu officiellt ”välfärdsområdena” – får. Det var en av förändringarna i finansieringsmodellen som lindrar de negativa effekterna för särskilt Helsingfors och Nyland.

Men inte tillräckligt. Det är alltjämt ohållbart att Nyland fram till utgången av decenniet går miste om uppskattningsvis 300 miljoner årligen för sin social- och hälsovård. Reformen sägs öka jämlikheten i vården, men gör det nu tydligen så att man skär ner i Nyland i stället för att bara förbättra den i andra regioner.

Många kommuner drabbas orimligt hårt, och deras möjligheter att sköta nödvändiga investeringar försvagas på ett fatalt sätt. Och det i den region där behovet av investeringar i infrastruktur och service är som störst, eftersom befolkningen växer.

Allra värst drabbas HUS, som fortsätter att ansvara för specialistsjukvården i Nyland. Den senaste kalkylen visar att HUS kan bli tvunget att skära bort cirka tusen årsverken. Hur det ska låta sig göras utan att också skära ner antalet undersökta, vårdade och opererade patienter är omöjligt att begripa.

Jag förstår inte heller varför man plötsligt vill kalla de nya områdena ”välfärdsområden” i stället för landskap, som vi hade hunnit vänja oss vid.

Man har inte heller tillräckligt beaktat HUS och de andra universitetssjukhusens särbehov, inklusive den forskning de förväntas bedriva. För att inte tala om att HUS har ett riksomfattande ansvar för t.ex. avancerad cancervård, mer krävande vård för barn och alla organtransplantationer i landet.

Jag förstår inte heller varför man plötsligt vill kalla de nya områdena ”välfärdsområden” i stället för landskap, som vi hade hunnit vänja oss vid. Det hade förstås varit lite onaturligt att säga att Helsingfors ska handha landskapets uppgifter på sitt område, eftersom det är svårt att uppfatta huvudstaden som ett ”landskap”.

Men är ”välfärdsområde” alls bättre? Och då det var meningen att HUS och de andra universitetssjukhusen skulle administreras av samlandskap i stället för som nu av samkommuner, blir frågan om vi faktiskt ska ha ”samvälfärdsområden” i fortsättningen.

Med den här reformen vet man ändå aldrig. Blickarna vänds framför allt mot grundlagsutskottet…

Minst lika illa blir det på finska. I stället för maakuntayhtymä skulle man väl tvingas tala om hyvinvointialueyhtymä. Lycka till med att försöka marknadsföra det!

Efter att regeringen i början av december enligt planerna avger sina lagförslag återstår riksdagsbehandlingen. Regeringen har ju en solid majoritet i riksdagen, så allt borde i princip vara cementerat.

I princip, alltså. Med den här reformen vet man ändå aldrig. Blickarna vänds framför allt mot grundlagsutskottet…