Om brottsmisstankarna i Åbo: Det är de svagaste som mäter kommunens styrka
”Samhället ska vara så starkt att människor slipper vara svaga. För dig var det starka samhället aldrig ett uttryck för myndighet eller ekonomisk övermakt som dirigerar människors liv.”
Olof Palmes ord under minnesstunden för Tage Erlander, båda socialdemokratiska statsministrar i Sverige, kan tolkas på olika sätt, beroende på var ens politiska hemvist är.
Men de flesta håller säkert med om att ett starkt samhälle behövs för de svagas skull. Deras sårbarhet är en allmän angelägenhet. Det här är välfärdsstatens budskap.
Det är också ett budskap som välfärdsstaten inte alltid hörsammar, men reaktionerna när så sker visar att budskapet inte är förlegat.
Fjolårets skandaler inom åldringsvården gick inte obemärkta förbi, och även om det råder oenighet om åtgärderna – den omdiskuterade personaldimensioneringen – så är debatten ett tecken på att välfärdsstatens styrka mäts genom hur den tar hand om de allra svagaste.
Det här ansvaret kan inte läggas ut på entreprenad. Inte juridiskt, inte heller moraliskt. Därför är det nedslående att läsa om hur Åbo låtit pengar väga tyngre än vårdens kvalitet när staden upphandlat terminalvård av ett företag vars ägare nu misstänks bland annat för dödsvållande och grov misshandel.
Övergreppen kunde lika väl ha fortsatt gå obemärkta förbi.
De misstänkta brotten ska ha ägt rum åren 2011–2014. Polisens misstankar väcktes av en slump, i samband med en annan brottsutredning.
Med andra ord: övergreppen kunde lika väl ha fortsatt gå obemärkta förbi. Inte ens Åbo stad, som hade det yttersta ansvaret för terminalvården, märkte något.
Så agerar inte ett starkt samhälle. Snarare är det ett uttryck för den ekonomiska övermakt som Palme nämnde.
Eller kanske ska man säga: det är ett uttryck för att det ekonomiska har makt över samhället. Hur annars ska man förstå att vård till ett lågt pris är viktigare än vård av bra kvalitet?
Allt fler kommuner upphandlar social- och hälsovårdstjänster, och det är viktigt att påpeka att det i sig inte är att försumma sitt ansvar. Än så länge är det upp till kommunen att avgöra hur den ordnar vården, och det finns inget som säger att privat vårdproduktion är sämre än offentlig, och vice versa.
Kommunerna finns till för sina invånare – i vården, i omsorgen, i utbildningen.
Som Kommunförbundets social- och hälsovårdsdirektör Tarja Myllärinen säger handlar det om kunskap: kommunen måste veta vad den vill ha, och att det som den får uppfyller kriterierna.
Men vid sidan av den här tekniska aspekten finns en mer fundamental. Välfärdsstaten förverkligas genom kommunerna, och kommunerna finns till för sina invånare – i vården, i omsorgen, i utbildningen.
Hur väl kommunerna lyckas med detta – att finnas till för sina invånare – mäts i slutändan inte med ekonomiska mått. Att lyckas är inte att skära ned och spara.
En grundskola som hjälper elever med specialbehov – det är att lyckas.
En hälsovård som alla kan lita på, oavsett inkomstklass – det är att lyckas.
En terminalvård som är ett värdigt slut – det är att lyckas. Det är tecken på ett starkt samhälle.
