Valfrihet utan valmöjligheter?
Förändringarna i det nya förslaget till valfrihetslag är egentligen försvinnande små. Det här kan ses som intressant då man tänker på att grundlagsutskottets utlåtande om valfrihetslagen var omfattande och kritiken var rätt så massiv. Den största och mest betydande förändringen är naturligtvis justeringen av tidtabellen. Det att reformen nu planeras ske gradvis är välkommet och mycket behövligt för att reformen alls ska ha en realistisk möjlighet att fungera. En annan mycket viktig och väsentlig förändring är naturligtvis avskaffandet av bolagiseringstvång för verksamhet inom de så kallade direktvalstjänsterna. Det att bolagiseringstvånget nu skulle vara helt slopat kan däremot ses som en sanning med modifikation.
Valfrihetsmodellen i den föreslagna vårdreformen innehåller flera olika inslag av helt nya element sett ur finländsk synvinkel. Valfrihetsmodellen är naturligtvis helt unik i sig. Också modellen för användandet av kundsedel och införandet av personlig budget är två exempel på nya inslag. Båda går ut på att man själv ska få välja vem som utför den service man behöver. Det i sig är en välkommen tanke som långt följer dagens behov och förväntningar. Kruxet är att man inte kan välja offentligt producerad service, så till vida att den inte är bolagiserad. Här kvarstår alltså ett ”dolt bolagiseringstvång”. Vill det offentliga tävla om samma kunder som de privata och använda sina resurser effektivt, måste de fortsättningsvis bolagisera sin verksamhet.
Den modell för valfrihet som presenterats skapar en situation där det läggs en enorm press på det offentliga att hela tiden kunna anpassa sin verksamhet i förhållande till de privata aktörerna som finns i landskapet. Om en större mängd invånare bestämmer sig för att plötsligt använda sig av kirurgi inom den privata sektorn då valfriheten träder ikraft, får detta onekligen konsekvenser för det offentliga. Kommer det att vara kostnadseffektivt? Klarar det offentliga av att anpassa sig till det privatas vara eller icke vara som aktör på marknaden? Ojämlikheten i den här modellen är att det privata när som helst kan dra sig ur, medan det offentliga står kvar med allt ansvar.
Vilka valmöjligheter kommer det då att finnas för de som beviljas personlig budget och bor på glesbygden? Utanför stadskärnorna är det offentliga ofta den enda serviceproducenten. Kommer dessa personer i praktiken inte att kunna välja att använda sig av personlig budget? På pappret har man ”räddat” situationen genom att ge landskapet tillstånd att i dylika fall ge personer med personlig budget möjlighet att använda sig av offentlig service. Hur ser då detta ut ur ett landskaps perspektiv? Kan invånare i ett landskap behandlas olika beroende på var i landskapet man bor? Ska man eller kan man ens – utgående ifrån boningsort – ha olika tillgång till service? Var inte just det här en av orsakerna till hela reformen? Att alla skulle ha tillgång till jämlik service. Och ja, på tal om tillgång till jämlik service. När det gäller kundsedlar och personlig budget ska landskapet ”så långt som möjligt” se till att tjänsterna finns tillgängliga på både finska och svenska. Det här duger inte. Är det ens grundlagsenligt att ett tvåspråkigt landskap inte har skyldighet att se till att service produceras på landskapets bägge språk?
Den största utmaningen för den enskilda individen kommer trots allt inte att vara om man får vård eller inte i framtiden. Det kommer säkert att ordna sig på sätt eller annat. Den största utmaningen ligger kort och gott i att förstå vilka alla valmöjligheter man får, vad allt som kan och ska väljas och vad som händer om man inte gör ett aktivt val. Den föreslagna valfrihetsmodellen avviker så pass mycket från vårt nuvarande system och andra valfrihetssystem att det kommer att ligga en enorm utmaning i att få det finländska folket att förstå reformen. För att kunna tala om en riktig valfrihet innebär det att man måste ha både tillgång till olika valmöjligheter och kunskap om vad som kan väljas. Här har vi den största problematiken – ur användarens synvinkel – i ett nötskal.
Den som behöver vården som mest, är den som själv ska fatta en mängd beslut. Det här kan nog ur den enskilda patientens synvinkel ses som ett systemfel. Då man är som sjukast, orkar man inte göra en massa val utan vill att allt ska fungera och att man får hjälp. Det samma gäller äldre som också är i behov av en mer omfattande vård. Deras energi ska inte behöva gå åt till att förstå ett invecklat och byråkratiskt system, utan att få den vård de behöver och är berättigade till.
Man kan inte annat än beundra den ambitionsnivå som funnits när vård- och landskapsreformen fick sin början. Samtidigt måste man också ifrågasätta tilltron till det egna agerande och kunskapen om gott lagstiftningsarbete. Där är vi nu. För andra gången på drygt ett halvår har vi fått valfrihetslagen framför oss och bereds igen möjlighet att uttala oss om dess innehåll. Regeringens lyhördhet under utlåtanderundan i våras var obefintlig, vilket resulterade i att valfrihetslagen fick tummen ner i grundlagsutskottet. Nu har regeringen lovat vara mer lyhörd. Vilket politiskt utrymme för lyhördhet det de facto finns, återstår att se.
