Marianne Pekola-Sjöblom: Efter en vag reformdebatt får kommunpolitiker agera väktare
Årets kommunalval utsattes för hårda prövningar på grund av den exceptionella coronasituationen.
Folk hade knappt ens hunnit vänja sig vid att rösta på våren i stället för i oktober som vid tidigare kommunalval. Fullmäktigeperioden för de ledamöter som valdes hösten 2012 förlängdes från 4 år till 4,5 år på grund av kommunallagsreformen. Den oro över valets hälsosäkerhet som coronan orsakade gjorde att årets kommunalval i sista sekund flyttades fram från april till juni, vilket innebar att fullmäktigeperioden än en gång förlängdes något.
Det uppskjutna kommunalvalet och arbetet kring det orsakade en kort men exceptionell mediestorm. Efter det följde visserligen ett lugn, men med tanke på närheten till valet var det eventuellt alltför lugnt. På sociala medier slog det säkert en del gnistor, men det syns och hörs ju inte på samma sätt som vid traditionella valarrangemang.
Bättre än befarat, men ändå sämre än väntat
Det val som är viktigast och har störst inverkan på kommuninvånarnas vardag var inte tillräckligt lockande, trots att kommunerna på ett aldrig tidigare skådat sätt och i en större omfattning än någonsin har arbetat för att trygga kommuninvånarnas vardag också i dessa exceptionella förhållanden. Ses kommunerna som en självklarhet, och kan det sjunkande valdeltagandet kanske tolkas som ett tecken på tillfredsställelse?
Och hur ska man tolka det förvirrande faktum att valdeltagandet var rentav 17 procentenheter lägre än i riksdagsvalet 2019 och att man i endast tre (3!) kommuner lockade fler väljare till valurnorna än vid riksdagsvalet. Och dessutom, tänk om de 176 riksdagsledamöter och 6 EU-parlamentariker som kandiderade inte hade ställt upp som kandidater?
Vad händer i och med vårdreformen och områdesvalet?
Endast tio dagar efter kommunalvalet godkändes lagarna om reformen av social- och hälsovården, och den vårdreform som har beretts under en mycket lång tid kommer efter många om och men att genomföras. Före kommunalvalet våren 2017 diskuterades vårdreformen och dess konsekvenser för kommunerna mycket aktivt. Tidningsartiklar om valet hade bland annat följande rubriker: ”Kuntien kova pudotuspeli – Koulutus, kaavoitus ja elinkeinopolitiikka jäävät kunnille”, ”Onneksi joku laittaa itsensä likoon”, ”Ett val utan karta och kompass”, ”Många frågor i valet i vår – kommunernas roll består trots reform”, ”Lähipalveluista halutaan pitää tiukasti kiinni”, osv.
Jag ansåg att debatten om vårdreformen och dess betydelse för kommunerna var förvånansvärt vag, trots att man visste att det var sannolikt att reformen skulle genomföras. Var det en självklarhet, och därför ett ointressant samtalsämne, eller glömdes det bort i tumultet kring corona och EU:s stödpaket? Det må vara som det vill med den saken, de ledamöter som nu valts sköter sina uppgifter under en historisk mandatperiod, och kommer att få agera väktare inför den stundvis skymda eller åtminstone molnbeklädda framtiden.
Borde valen buntas ihop?
Det regionala välfärdsområdesvalet, som ordnas redan i januari nästa år, med andra ord om knappt sju månader, lurar dock bakom molnridån. Hur kommer välfärdsområdesvalet att påverka den nya fullmäktigeperiod som inleds först i augusti, och hur är det med riksdagsvalet våren 2023? Det kan antas att en betydande del av de nyvalda fullmäktigeledamöterna också ställer upp i välfärdsområdesval, likaså en hel skara riksdagsledamöter. Och kanske också ett antal kommundirektörer, såsom man spekulerade i bland annat tidningsrubriker våren 2017, ”Kommundirektörer övertalas att ställa upp i (välfärdsområdes)val”.
Efter förra valet skrev jag ett blogginlägg där jag på allvar funderade på behovet av att slå ihop valen. Och det är något som jag fortfarande funderar på. Det har med fog fastställts att välfärdsområdesval i fortsättningen ska ordnas i samband med kommunalvalet. Det här ligger i linje med de kommunala och regionala valen i de övriga nordiska länderna, och gott så. Men till skillnad från Sverige, Norge och Danmark har vi dessutom presidentval med jämna mellanrum. Samt EU-val. Och val på Åland. Och sametingsval. Och församlingsval. Och kanske skulle det också finnas fler kommunala folkomröstningar om de kunde anordnas i samband med kommunalvalet. Var hittar man entusiasm och intresse för allt det här, finns det över huvud taget?
I ljuset av våra egna erfarenheter från den senaste tiden är det allt mer intressant att följa och studera valtrenderna i våra grannländer. Härnäst riktas blickarna mot de kommunval som äger rum i Estland i oktober och i Danmark i november.
Att skapa förtroende och påverka mellan valen
Slutligen är det viktigt att komma ihåg och påminna om att kommuninvånarna och medborgarna också önskar och behöver andra möjligheter att påverka än enbart genom att rösta i val. I alla kommuner, men i synnerhet i kommuner med det lägsta och mest sjunkande valdeltagandet, måste man satsa mer än någonsin på ett utbud av metoder för direkt deltagande och påverkan, också för att stärka förtroendekapitalet. Den normativa grunden för invånarnas rätt att delta är stark, men det mest avgörande är förhållningssättet, att man förstår och värdesätter den resurs som kommuninvånarna är. Kommunen är ingenting utan sina invånare.
Du kan bekanta dig med kommunförbundets kommunvalsanalyser och annan nyhetsrapportering om kommunalvalet på adressen https://www.kuntavaalit.fi/vuoden-2021external link (på finska)
