Att nyhetsmedier skriver om barn och unga i det tonfall som de gjort under den senaste veckan är obehagligt och orättvist, säger Barnavårdsföreningens verksamhetsledare.

För en vecka sedan rapporterade dagstidningen Helsingin Sanomat stort om ungdomsbrottsligheten i huvudstaden (artikeln bakom betalmur). Polisen och ungdomsarbetare i Helsingfors uppgav att det finns upp till 150 ungdomar som de är väldigt oroade för.

Diskussionen som följde utgick delvis från missuppfattningen att det skulle handla om stora ungdomsgäng som rör sig i Helsingfors kvälls- och nattetid. Polisen försökte korrigera missuppfattningen genom att understryka att det handlar om ungdomar som rör sig på spridda håll i huvudstaden.

Dessutom uppför sig de allra flesta ungdomar exemplariskt, och ungdomsbrottsligheten har också sjunkit klart de senaste tio åren, noterade Polisen och fick stöd av Statistikcentralen.

Statistikcentralens siffror talar ett tydligt språk: våldsbrott bland unga har sjunkit stadigt under 2010-talet.

Eftersom en stor del av de ungdomar som polisen och ungdomsarbetarna är oroade för har invandrarbakgrund blev diskussionen också en rikspolitisk fråga. Sannfinländarna gjorde den till en fråga om invandringspolitik och misslyckad integration, och braskande rubriker i pressen frågade om Finland slagit in på Sveriges väg. Implikationen är att Sverige har en invandrarbetonad ungdomsbrottslighet som är utom myndigheternas kontroll.

Polisens och forskares svar på frågan är nej.

Kommunerna borde fokusera

Pia Sundell, verksamhetsledare på Barnavårdsföreningen, säger att diskussionen om ungdomsbrottslighet har gjort henne besviken.

— Att nyhetsmedier vill skriva om barn och unga i det här tonfallet är obehagligt och orättvist. Situationen kommer i helt fel dager. Debatten som följde mediebevakningen gjorde det hela värre, eftersom man där lyfte upp barn och unga med invandrarbakgrund. Det gör mig väldigt olycklig att man ger diskussionen om barn och ungas illamående en rasistisk prägel.

Sundell säger att man måste gå till orsakerna till att unga människor mår dåligt. Ofta handlar det om traumatiska händelser i barndomen. Ute i kommunerna borde man fundera på vad fokus ska ligga på och hur hjälpen ska se ut.

Finns det en checklista eller färdiga verktyg som kommunerna kan använda sig av?

— Det handlar om väldigt enkla saker. Det handlar om att investera i en kvalitativ småbarnspedagogik, där människor binder sig till sitt arbete. Med det menar jag att det inte finns ett stort ombyte bland personalen. Vi behöver en tillåtande förskola och grundskola där barn bemöts och får det som de behöver. Vi har bra styrdokument i form av läroplanen och grunderna för småbarnspedagogik. De skapar möjligheter för ett gott arbete men det behövs resurser. Till exempel har vi i årtionden i Finland pratat om barnskyddets situation, och fortfarande känner jag socialarbetare som inte har tillräckliga resurser för att utföra det arbete de vill och skulle kunna utföra om de inte vore överbelastade med för många klienter.

Hur sköter kommunerna det här i dagsläget?

— En del kommuner sköter det jättebra, andra har valt att prioritera annat än ungas välfärd och välmående. De har säkert argument för det, men man ska komma ihåg att med eller utan social- och välfärdsreformen så handlar det här om fundamentala frågor och under de senaste 20 åren har kommuner fattat nedskärningsbeslut som varit direkt skadliga för barn och unga. År 2020 i Finland ska vi till exempel inte behöva föra en diskussion om det ska finnas en subjektiv rätt till småbarnspedagogik eller inte.

Omplacerade barn har ett högt pris

Det finns ekonomiska incentiv för kommunerna att satsa på ett långsiktigt förebyggande arbete.

Centralförbundet för barnskydd, där Sundell är vice ordförande, har räknat att en kommun kan erbjuda 3 000 timmar hemtjänst eller 400 besök på en familjerådgivning för priset för vad det kostar att placera ett barn utom hemmet under ett års tid.

Så varför styr kommuner inte i större utsträckning resurser till sådana åtgärder?

— Säg det! En missuppfattning som både kommuninvånare och beslutsfattare har är tanken att preventiva åtgärder är gratis. De förstår inte att det behövs långtgående satsningar, i tio års tid, vid sidan av barnskyddets tyngre åtgärder, innan man ser resultat. Det är inget som ger ett resultat efter fyra år. En annan felaktig tanke är att det finns en modell som hjälper alla familjer. Vi behöver en mångfald av modeller.

Många ser en mångprofessionell skola som navet för en rad barn- och ungdomstjänster. Vad är din syn på skolans roll?

— Min vision är att det i varje skola finns en person från Barnavårdsföreningen, det vill säga en säga en sakkunnig inom förebyggande inom barn- och ungdomsarbete med uppgift att stödja barnen, föräldrarna och lärarna. Skolan är den plattform där vi kan träffa barn och familjer. Lärarna ska inte göra allt, men skolan är den miljö där vi kan möta barn och ungdomar.

Vänta inte på vårdreformen

Sundell säger att antimobbningsarbetet i skolorna måste få mera resurser. Mobbning förekommer i alla skolor och är väldigt farligt för barns utveckling. Personer med psykisk ohälsa har ofta varit offer för någon form av mobbning.

— Och vi kan inte tänka att antimobbningsåtgärder vidtas först då problem uppstår. De måste finnas där från första början, och ingen ska kunna säga att det inte hör till ens ansvarsområde.

Trots den senaste veckans rubriker har alltså ungdomsbrottsligheten i Finland sjunkit markant under de tio senaste åren. Det som oroar Sundell nu, är att coronakrisen berövar barn och unga i behov av hjälp det stöd som de behöver.

— Den första nedstängningen av samhället var nödvändig, ja. Det var det enda man kunde göra i det ögonblicket. Men samtidigt for väldigt många unga illa under den perioden, när terapier och andra stödformer tog paus. Nu är de tjänster som kommit igång igen väldigt belastade och folk tvingas vänta länge på sin terapi. Jag vill inte se att väntan på social- och hälsovårdsreformen skapar ett vakuum, där frågor om ansvar och om vem som ska göra vad bollas omkring. Min hälsning är att barnen finns här och nu. De kan inte vänta i två år tills vi vuxna har på det klara hur reformen ska se ut. De ska ha en närservice som är lättillgänglig. Sedan kvittar det om det är kommunen, landskapet eller tredje sektorn som står för tjänsterna.

— Vi måste helt enkelt vilja göra det, för barn och unga. Då börjar det hända saker.

Denna vecka är veckan för barnets rättigheter.

LÄS OCKSÅ: ”Kan bli värre än 90-talets kris” — expert uppmanar kommunerna att höja skatterna istället för att skära i skolorna

LÄS OCKSÅ: Barn behöver så mycket – och det behöver inte alltid vara en mamma och en pappa

Ämnen
barnensrättigheter barnskydd Brott Kommuntorget nyheter ungdomsarbete Vi rekommenderar pia sundell

Relaterade artiklar

Läste du redan?