Karin Ihalainen: Ta mig med så samspelar jag!
Hockeyfebern smittade av sig, liksom uppståndelsen kring Käärijä i schlagerfinalen. (Foto: Lehtikuva, Antti Hämäläinen)
Delaktighet är ett av ledorden i dagens samhälle. Att få tillhöra en meningsfull gemenskap med möjlighet att påverka eget liv och samhälle är en rättighet.
I läroplanen för småbarnspedagogiken och grundläggande utbildningen är delaktighet en av de centrala delarna. Många kommuner har främjandet av delaktighet som ett centralt mål. Delaktighet är grunden för demokrati och ordet ger fyra miljoner träffar när man googlar det.
Delaktighet, deltagande och samarbete är konceptet för framgång:
-Ta mig med så samspelar jag! Passa så gör vi mål.
Trots fina delaktighetsplaner ökar utanförskapet och marginaliseringen. Okunskap, pengar, makt och egen framgång står i vägen för kloka beslut som involverar och engagerar. Jag tänker på ungdomar men också på äldre människor, barnfamiljer och invandrare. Och på svenskspråkiga.
Språket är en viktig faktor när det gäller upplevelsen av delaktighet. Information på eget modersmål känns relevant medan texter som bara är bitvis eller inte alls översatta känns avskärande. Liksom skyltar och loggor där det egna modersmålet måste läsas med förstoringsglas. Man känner sig förminskad och utanför. Så småningom likgiltig.
Under min tid som projektchef för Uppdrag språköar har jag mött många grupper svenskspråkiga som inte känt sig delaktiga och förmögna att påverka i sina egna samhällen. Tidvis har de kämpat men så småningom har de gett upp, blivit likgiltiga och slutat engagera sig. Då har utvecklingen stannat upp.
Om delaktighet är ett centralt mål för hela Finland så måste det göras regelbundna kvalitetskontroller. Alla beslut måste föregås av frågeställningen:
För vem är detta viktigt? Är de delaktiga? Hur?
Samma fråga måste upprepas med jämna mellanrum under arbetets gång.
För att delaktighet ska uppnås måste tankesättet omfamnas av alla, uppifrån och ned och på bredden. Delaktighet är allas ansvar.
När Pelicans kvalificerade sig till slutspelet i FM-ligan i ishockey så ställde man upp en jätteskärm, bänkar, bord och en hoppborg på torget i Lahtis. Det blev en och annan cykeltur in till stan för att titta på hockey. Jag som hittills inte varit särskilt intresserad av Pelicans framgångar kände mig inbjuden till en samhörighet och började aktivt följa med i slutspelet.
På samma sätt blev det med Eurovisionfestivalen i år. Den här typen av musik har aldrig fallit mig särskilt väl i smaken men tack vare den inbjudande positiva hajpen kring Käärijäs deltagande i årets tävling kände jag mig engagerad och diskuterade aktivt såväl låten som danskoreografin och tävlingens röstningsförfarande.
Låt oss ta modell av Pelicans och Käärijä. De fick båda silver. Att satsa på äkta delaktighet är ändå guld.
