En internationell jämförelse av integration på minoritetsspråk
”Nationalstatens inbillade gemenskap sammanfaller inte med dess befolkning, något som blir tydligt när det dominerande nationella narrativet möter den faktiska flerspråkigheten.”
Det är få aspekter i invandringspolitiken de flesta är så rörande överens om som vikten av att nyinflyttade lär sig landets språk. Samtidigt är nästan inget samhälle språkligt homogent, vilket väcker frågan om vilket eller vilka språk det är som gäller i integrationspolitiken.
Kan en syrier som lämnat kriget bakom sig och startat ett nytt liv på turkiska i Berlins Kreuzberg få medborgarskap för en god integration i den turkiska gemenskapen? Kommer en person som lärt sig flytande samiska i Kautokeino få en klapp på axeln i Oslo för god språklig integration i den norska delen av Sápmi? Nationalstatens inbillade gemenskap sammanfaller inte med dess befolkning, något som blir tydligt när det dominerande nationella narrativet möter den faktiska flerspråkigheten. Detta lär alla som arbetar med integration på svenska i Finland vara väl medvetna om, för att inte tala om de nyanlända som integrerats på svenska och rest runt i sitt nya hemland där finskan dominerar.
Många länder gör skillnad på historiska minoriteter och nyanlända då det kommer till språkliga och kulturella rättigheter. Svenskan har till skillnad från ryskan starkt institutionellt skydd i Finland. Ungerskan i serbiska Vojvodina är ett officiellt språk till skillnad från arabiskan som endast sedan något år tillbaka talas av allt fler personer som fastnat vid EU:s yttre gräns. En lång historisk närvaro krävs oftast för att få lagstadgat skydd mot språklig assimilering. Detta gäller emellertid endast vissa minoriteter. Baskiskan, occitanskan och bretonskan, språk äldre än franskan, får hanka sig fram bäst de kan så länge den franska grundlagen förespråkar enspråkighet.
Om ett minoritetsspråk har starkt lagligt skydd eller social ställning väcks frågan om integrationsspråk för nyinflyttade personer. Även om den verkliga språkinlärningen oftast sker via familj, vänner och det sociala sammanhanget, kan den statliga språkpolitiken spela stor roll för språkinlärningen, och inte minst i frågan om vilket språk en nyinflyttad person lär sig i flerspråkiga länder. Det så kallade språkvalet sker bland annat genom skolan och genom språkundervisning för vuxna, men även språkets plats i samhället överlag är av stor vikt.
Kanada har liksom Finland ett dominerande majoritetsspråk, ett officiellt minoritetsspråk samt ett erkänt urfolksspråk. Den franskspråkiga provinsen Quebec har stiftat flertalet lagar för att se till att invandrare påbörjar sitt nya liv på franska istället för på engelska. Barnen sätts i franskspråkig skola och de vuxna går en språkkurs i franska. Integration på engelska är inget alternativ, vilket är ett resultat av ett politiskt beslut. Kanada är en federal stat, och provinsen Quebec har långtgående rättigheter att själv styra över sin invandringspolitik. Förutom det franska fokuset i integrationspolitiken väljer Quebec även aktivt ut invandrare som har franska som modersmål. Bakgrunden till denna politik har grunden i en demografisk rädsla: innan politiken trädde i kraft valde nästan alla invandrare att leva på engelska, vilket försvagade franskans ställning i Quebec. Den nya integrationspolitiken med språkfokus har dock stoppat denna trend.
Spanien har flera regioner där minoritetsspråk talas. Likt Quebec tillämpas i Katalonien en enspråkig modell för invandrare: det är katalanska som gäller i denna aspirerande nationalstat. Länge handlade den katalanska integrationspolitiken om att inkludera icke-katalanska invandrade spanjorer i den katalanska språkgemenskapen. I takt med att invandringen utifrån Spanien ökat, tillämpas denna enspråkiga modell numera även på andra invandrare.
Belgien är ett på många sätt uppdelat land. Den franska och den flamländska delen har förutom olika språk även olika integrationspolitik. En invandrad person som flyttar till den franskspråkiga delen lämnas i stort sett i fred, medan en stor del av invandrarna till flamländska regioner måste gå ett obligatoriskt integrationsprogram med samhällsinformation och språkundervisning. Personer som inte fullföljer programmet riskerar böter. Denna modell kan ses som ovanligt sträng inom integrationspolitiken i Europa. Möjligtvis höjer tvånget andelen flamländsktalare i ett land där franskan kan ses som det mer attraktiva språket: många har kanske redan grundkunskaper i franska, dessutom är huvudstaden Bryssel franskspråkig, för att inte tala om det stora grannlandet i syd.
Det flamländska tvånget står däremot i stor kontrast mot det norditalienska Sydtyrolens politik. Denna autonoma provins har tre officiella språk: tyska (ca 62%), italienska (ca 23%) och ladinska (ca 4%). I nuläget lämnar Sydtyrolen språkinlärningen helt till individen och ställer inga krav på språkkunskaper i något av språken. Italiensk medborgare blir en emellertid inte utan grundläggande kunskaper i italienska. Det återstår att se huruvida det stiftas lagar som reglerar frågan eller inte: antalet officiella språk gör inte frågan enkel.
Finland är alltså långt ifrån det enda landet som behöver hantera flerspråkighet i sin integrationspolitik. Något som gör Svenskfinland tämligen unikt i jämförelse är att finlandssvenskarna inte har territoriell autonomi. Till skillnad från Quebec kan Svenskfinland inte stifta sina egna lagar som gäller från Grankulla till Korsnäs. Samtidigt är svenskan ett officiellt språk likställt med finskan i konstitutionen, vilket möjliggör upprättande av svenskspråkig infrastruktur utanför majoritetssvenska kommuner där svenskan har förhållandevis svag ställning. Detta sker knappt i Kanada, Belgien, Italien eller Spanien: minoritetsspråken förekommer i integrationspolitiken nästan enbart i områden där minoriteten är i majoritet.
Eftersom integrationspolitiken åtminstone delvis sker inom samma gamla institutionella regelverk som minoritetspolitiken är den inte nödvändigtvis anpassad för invandrare, något som skulle kunna förklara frånvaron av flerspråkiga perspektiv i exemplen som beskrivits här. Huruvida anpassning kommer att ske återstår att se. Samspelet mellan den gamla och nya minoritetspolitiken är i varje fall intressant att följa, inte minst i dessa turbulenta tider.
