”Bäst att ett landskap tar sig an Kårkulla”
Efter vårdreformen måste Kårkulla stöpas om. Men hur det ska ske är ett stort frågetecken. − Låt ett landskap ta över ansvaret, viktigast är att verksamheten inte splittras, anser de nyckelpersoner som Kommuntorget talat med.
Samkommunen Kårkulla som ägs av alla tvåspråkiga kommuner på fastlandet är i dag den största aktören som erbjuder vård och service på svenska för personer med utvecklingsstörning.
Då vårdreformen genomförts skrotas samkommunerna och specialomsorgsdistrikten läggs ner. Det här gör att Kårkulla inte kan fortsätta i sin nuvarande form. På fredag ska riktlinjerna till lagpaketet för vårdreformen presenteras och enligt Kommuntorgets uppgifter kan också en del paragrafer, om än halvfärdiga, presenteras.
Kårkullas öde är alltså oklart, men enligt den information som finns idag är alternativen tre.
- Ett av de framtida landskapen får i uppdrag att sköta verksamheten i hela Svenskfinland och samarbetar med de övriga två landskapen.
- Alla tvåspråkiga landskap ansvarar var för sig för den verksamhet Kårkulla idag bedriver.
- Man bildar ett bolag av Kårkulla, som landskapen köper tjänster av.
Ulla-Maj Wideroos (SFP) är ordförande för den svenska reformgruppen som granskar vårdreformen ur svenskspråkigt perspektiv. Hon förespråkar alternativ ett.
− Det är inte klokt att splittra verksamheten på flera landskap. Min egen åsikt är att det enklaste vore att ett landskap blir anordnare och får i uppdrag av regeringen att ansvara för Kårkulla.
I Österbotten är den svenska representativiteten störst medan den svenska andelen beslutsfattare lätt drunknar i de övriga landskapen.
− Det borde finnas en tilltro till att Österbotten kan ta ansvar för hela Svenskfinland och samarbeta över gränserna. Om landskapet så tycker kan det dela upp verksamheten mellan Österbotten, Egentliga Finland och Nyland, säger Wideroos.
Frågan om valfrihet i vården är ännu öppen, likaså om den ska gälla även dem som behöver specialomsorg.
Från svenskt håll poängteras vikten av att kompetensen hålls under ett tak.
Men det finns ingenting som säger att just Kårkulla måste ansvara för vård på svenska för personer med utvecklingsstörning. Också andra aktörer som Folkhälsan kan i praktiken ta sig an uppdraget.
− Men det blir en svår utmaning för en helt ny aktör som inte kan ha lönsamhetskrav, säger Wideroos och fortsätter:
− Det bästa är att hitta en enhetlig linje för att vinna. Om vi har möjlighet att komma med ett förslag löser vi ett problem för minister Rehula. Vi vet vilka alternativen är, men inte vad som står i propositionen.
Olika utgångspunkter i söder och norr
På Kårkulla börjar man nu på allvar jobba med de olika alternativa modellerna men vill inte ta ställning till vilket landskap som kunde ta över ansvaret. Enligt Kårkullas samkommunsdirektör Sofia Ulfstedt är alternativ ett att fortsätta som en nationell aktör. Men det skulle kräva en särlösning.
− Eftersom inga lagar är skrivna måste vi vänta och se. Verksamheten får inte splittras. De andra alternativen är att landskap eller ett bolag tar över verksamheten. Bolagiseringen är problematisk eftersom insynen försvåras och så mycket av specialomsorgen kräver myndighetsbeslut. Jag tror att ett landskap bör vara huvudman, säger Ulfstedt.
Också Ulfstedt tror att det bästa alternativet är att man från svenskt håll lyckas enas om en modell.
− Men det vore behändigt om man på förhand kunde få veta om man träffar rätt.
Veronica Hertzberg (Sfp), styrelseordförande för Kårkulla samkommun säger sig förstå argumenten för både Åbolands och Österbottens del när det gäller frågan om vilket landskap som bäst lämpar sig att ansvara för Kårkulla.
− Vi har hela centralförvaltningen i Åboland och Kårkulla har en lång historia i Åboland, så det skulle kännas naturligt. Samtidigt är argumentet för att svenskan i Österbotten är stark viktigt.
För Hertzberg är det viktigast att säkerställa den svenska servicen för dem som behöver specialomsorg på svenska.
− Vi behöver en politisk representation som sträcker sig över de landskap Kårkulla är verksam i. Beslutsfattarna måste känna till hur vardagen ser ut i de olika områdena. Utgångspunkterna är väldigt olika i Helsingfors och Österbotten.
Hur de svenska frågorna ska skötas i vårdreformen är ännu öppet. Men det talas om att landskapen själva ska kunna bestämma vilka nämnder de har.
− Sköts beslutsfattandet av svenska nämnder eller landskapsfullmäktige? I Åboland talas om en svensk sektion som skulle sköta de svenska frågorna.
Sfp:s Stefan Wallin som är med i en politisk styrgrupp för vårdreformen i Åboland vill inte heller ta ställning till vilket av landskapen som är bäst lämpat att sköta Kårkulla i framtiden.
− I det här skedet är det bäst att lämna diskussionen om postlådenummer. Enklast vore med en ansvarig aktör och en modell som tryggar att sakkunskapen hålls intakt. En svensk särlösning betyder inte särbehandling, utan att trygga samma rättigheter som för den övriga befolkningen.
På Förbundet De Utvecklingsstördas Väl, FDUV, är verksamhetsledare Lisbeth Hemgård oroad för att de svenskspråkiga inte ska få jämlika tjänster och att man isolerar sig från den övriga utvecklingen i Finland.
När funktionshinderlagstiftningen förnyas och specialomsorgslagen och handikappservicelagen sammanförs kommer det att betyda en större valfrihet och självbestämmanderätt för personer med utvecklingsstörning.
− Hittills har Kårkulla skött om alla som föds med en utvecklingsstörning. Nu finns en allt större grupp som själv vill definiera tjänsterna, säger Hemgård.
En utmaning är hur valfrihet ska kunna erbjudas i ett system med en storproducent på svenska. Oron för hur det ska gå med ”minoritetens minoritet”, svenskspråkiga personer med funktionshinder är stor.
− Ett system med en storproducent kan leda till att flera börjar söka sig till tjänster på finska och som ligger närmare. Det kan leda till att underlaget blir för litet för att upprätthålla tillräckligt god service på svenska.
”Allt under samma tak”
Det optimala, enligt Hemgård, vore att en del av tjänsterna produceras lokalt nära brukaren, och en del på specialnivå.
FDUV vill samla alla svenskspråkiga personer med funktionsnedsättning under samma tak och på det sättet garantera ett tillräckligt underlag för att upprätthålla specialkunnande. FDUV stödjer tanken att Kårkulla skulle fortsätta som ett specialomsorgsdistrikt. Men som konstaterat skulle det innebära en särlösning för Svenskfinland.
− Fördelen med ett gränsöverskridande kompetenscenter där man utgår från och vidareutvecklar det nuvarande expert- och utvecklingscentret är att man kunde verka för alla funktionshindergrupper i hela Svenskfinland. Vi behöver någon som bevakar specialomsorgen på svenska, säger Hemgård och fortsätter:
− Kanske är det en bra tanke att Österbotten, med tanke på att landskapet har det största svenska underlaget, skulle ansvara för Kårkullas verksamhet. Men frågan är om det finns tillräcklig förståelse och kunskap för hur det fungerar i de andra landskapen?
FDUV föreslår att övrig verksamhet som boende och arbets- och dagverksamhet kunde bolagiseras.
− Det här skulle göra det lättare för mindre aktörer att erbjuda svenskspråkiga tjänster och därmed öka valfriheten, säger Hemgård.
Hon ser också förslaget om personlig budgetering som positivt.
− Det gäller dem som har resurser. Samtidigt finns det en stor grupp personer med utvecklingsstörning som inte har anhöriga eller resurser. Risken finns att de starka vinner. Systemet måste vara jämlikt.
Vad händer med fastigheterna?
En stor fråga är också vad som händer med Kårkullas fastigheter. I dag äger Kårkulla fastigheter i Nyland, Österbotten och Egentliga Finland. Förslaget är att de kommunägda fastigheterna efter vårdreformen ska kunna hyras ut, medan samägda fastigheter ska överföras till landskapet.
Vad det här betyder för Kårkullas del är ett stort frågetecken. Enligt Kårkullas samkommunsdirektör Sofia Ulfstedt finns det precis angivet hur fastigheterna fördelas om samkommunen upplöses.
− Varje kommun har en given del av grundkapitalet. Samtliga tillgångar och skulder fördelas enligt det.
Fastigheterna fördelas alltså inte enligt hur många kommuner ett landskap har utan enligt hur många röstetal landskapens kommuner har i Kårkulla. Det här är utgångspunkten om de nuvarande förslagen blir verklighet.
− Om det blir så att ett landskap får ta över måste man säkert fundera på fastighets- och personalfrågan på nytt. Men om det blir så att landskapen samarbetar är det naturligt om alla landskap äger lite av verksamheten, kommenteras fastighetsfrågan av Kia Leidenius, sakkunnig vid Kommunförbundet.
Kårkulla samkommun
- Har cirka 900 anställda och månatligen cirka 150 vikarier.
- 42 serviceenheter med cirka 100 verksamhetsställen från Karleby i norr till Borgå i öst. Verksamhet finns i Åboland, Västra Nyland, Mellersta Nyland, Östra Nyland, Mellersta och Södra Österbotten, Norra Österbotten.
- Upprätthålls av alla 33 tvåspråkiga kommuner i Finland
- Betjänar i dag drygt 1000 personer med intellektuell funktionsnedsättning, eller utvecklingsstörning.
- Kårkulla har gruppbostäder, stödboende och stödjande verksamhet för dem som bor i egen lägenhet. Daglig verksamhet i ett dagcenter och arbetskonsulter för dem som jobbar med utlokaliserat arbete. Rådgivning för familjen, pedagogisk handledning och stöd, kuratorstjänster, psykologtjänster, terapitjänster. Dessutom erbjuds missbrukarvård på svenska och hjälp för unga med att hitta rätt spår i livet. I Pargas finns Kårkullas expert- och utvecklingsteam som också erbjuder undersökning, rehabilitering och krisvård.
- Också när den förra regeringen beredde vårdreformen fanns samma oro över Kårkullas framtid. När vårdreformen bereddes glömde tjänstemännen bort Kårkulla. Men till slut skrevs det in i regeringens linjedragning att Kårkullas verksamhet ska bevaras.
Här hittar du mer info om Kårkullas enheter och var de finns.
All monopolisering bort. Valfrihet för alla handikappgrupper, så även för personer med utvecklingsstörning. Kårkulla kan inte ens idag ge service åt alla svensktalande utv.störda personer! Varför då tala i den andan, att de som inte är insatta får en helt felaktig bild av verkligheten. Det är ju att föra folket bakom ljuset. Att läsa listan här ovan ger fin bild men motsvarar den bilden verkligheten?!
Alternativ till ett helt normalt liv bör ges möjlighet även till personer med utvecklingsstörning, alla varken kan eller vill bo med andra. Gruppenheter eller gruppbostäder av olika slag är en förgången tid-man kan inte tvingas till det, men klart vill man det så skall det vara tillåtet och möjligt.
Varför nämns enbart egen budgetering som ett alternativ? Den passar absolut inte alla men kanske en person med lindrig utvecklingsstörning kan klara av hela den byråkratin, som det fordrar. Ja,naturligtvis om serviceproducenten åtar sig att handha den funktionsnedsatta budgetereingen i sådana fall där personen ifråga inte har anhöriga som kan stå till tjänst.
Varför lyfts inte personlig assistans upp? En beprövad form av service under 20 års tid, bl.a i Sverige.! Har svårt att tro att svenskarna är så mycket annorlunda än vi. Varför skulle inte våra utvecklingsstörda klara av liknande serviceform! Det är beslutsfattarnas vilja och attityder det hänger på!
Personliga assistenter är en form av service som är helt ypperlig för personer med utvecklingsstörning! Även de personer som har de största behoven av stöd kan med hjälp av personliga assistenter leva ett eget liv i fristående egna bostäder! Att påstå att just de blir isollerade och ensamma är ett befängt påstående! Just med assitenterna kan de röra sig och umgås med sina kompisar och inte bli innesittande och bli tvungna att följa gruppbeslut. Dessutom är risken för destruktivt beteende mycket större i dessa olika gruppboende-enheter eller bostäder, vilket beror på de yttre omständigheterna i dessa gruppboendeformerna. Detta i sin tur leder lätt till ev tvångsåtgärder.
Av alternativen är alternativ 3 det bästa!
Kårkulla kan bra vara ett AB, då är de ett alternativ bland alla andra och den som så vill ges då valmöjlighet till deras service! Andra alternativ bör också finnas för de som vill eller behöver pga olika omständigheter ngt annat! Idag finns inget annat alternativ än den egna familjen- förälrar eller syskonen.
Dagcentrena är ett kapitel för sig men grundprincipen samma som ovan. Måste finnas alternativ!!
Jag hoppas verkligen att all den kompetens Kårkulla har, stannar kvar ”under samma tak”. Verksamheten får inte splittras.
Det låter fint med valfrihet och självbestämmande rätt och att leva ett eget liv i fristående egna bostäder, även för de personer med de sörsta behoven.
Med assistent, dygnet runt? Vems önskan är det?
Det finns personer både äldre och unga, som har en stark egen vilja men tyvärr inte kan säga den. De finns många som ”isolerar” sig oberoende om de är ensamma eller har andra människor runt sig. Det finns personer som inte har / vill ha vänner ”på stan”.
Absolut skall det finnas möjliget till självständigt boende och absolut behövs det mera både personal och assistenter men allt är inte dåligt med gruppboenden. Det finns härliga fina, lugna gruppboenden, där boendena behandlas med värme och respekt och där man försöker lyssna till boendens önskemål så långt det går.