Anpassningsbehovet efter reformerna störst i Nyland
I och med vård- och landskapsreformen flyttas anpassningsbehovet från kommunerna till landskapen, visar en utredning beställd av KAKS – Kunnallisalan kehittämissäätio (Kommunsektorns utvecklingsstiftelse). Anpassningsbehovet blir störst i Nyland där kostnaderna stiger med 564 euro per invånare.
Anpassningsbehovet handlar om behovet av finansiering för att täcka social- och hälsovårdens och räddningsväsendets kostnader i de kommande landskapen.
Mellersta Finland har det lägsta anpassningsbehovet fram till år 2030 med 237 euro per invånare, visar undersökningen gjord av Perlacon Oy.
Också Södra Karelen (264 euro/invånare) och Norra Österbotten (299 euro/invånare) hör till de vars anpassningsbehov är lägre än genomsnittet.
I Nyland ökar finansieringsbehovet med 564 euro per invånare, i Österbotten med 552 euro per invånare och i Södra Savolax ed 539 euro per invånare.
Största inverkan på anpassningsbehovet är förändringarna i antalet invånare och åldersstrukturen fram till år 2030.
Många faktorer påverkar
Vård- och landskapsreformen bygger på att man i större enheter kan producera tjänster billigare. Den nyttan som fås av större enheter minskar anpassningsbehovet, skriver Kuntalehti.
Flera faktorer kan ännu påverka finansieringsbehovet i landskapen. Framför allt kan landskapen få beskattningsrätt före år 2030 och kan då bestämma om de vill skära i kostnader eller uppbära högre skatt.
Det är också öppet hur andra uppgifter som flyttas över till landskapen ska finansieras och om pengarna i landskapen kommer att budgeterats skilt eller som en stor pott som landskapet kan använda hur de vill. Då kan landskapet i teorin spara på andra kostnader så att anpassningsbehovet för social- och hälsovårdskostnaderna minskar – eller tvärtom.
Inget förändringstryck på kommunstrukturen
Perlacon Oy uppskattar att det inte finns ekonomiska trycka på att förändra kommunstrukturen inom den närmaste framtiden.
Det finns tre orsaker till detta: kostnaderna som stannar kvar i kommunen blir färre, de kostnader som stannar i kommunen förväntas öka bara litet och är deras utveckling är lättare att kontrollera än de social- och hälsovårdskostnader som kommunen för tillfället finansierar.
Social- och hälsovårdskostnaderna har utgjort 70 procent av kommunens kostnadsökningar under åren 2006-2015.
