"Jag har alltid velat bli chef"

Redan när han var liten tyckte han om att leda andra och bestämma vem som skulle göra vad. Nu har hans dröm om att bli chef gått i uppfyllelse. Den första januari tillträdde han som Eckerös nya kommundirektör. Fikt har träffat Rasmus Basilier, som förstår varför det är så stor omsättning på åländska kommundirektörer.

Ja, det går bra. I december smygjobbade han tillsammans med den avgående kommundirektören, men sedan första januari chefar han över Eckerö kommun på egen hand. En roll han länge drömt om.

Vart han än går möts han av frågor och åsikter om vad som behöver förbättras i kommunen, berättar han, och han försöker lyssna till de flesta. Han är ny och vill inte ta reda på hur situationen ser ut på riktigt innan han tar itu med att lösa problemen.

– Det tar tid men jag är villig att satsa på det här nu eftersom det inte kommer att vara så här för alltid. Så småningom vet jag att allting kommer att falla på plats, säger han med ganska låg röst.

Han är glad att han förberett sig så länge på att vara chef och att det på många sätt är som han fantiserat att det skulle vara. För även om han aldrig varit just kommundirektör så är han säker på att han har talang för det, som han själv säger. Redan som elvaåring stod han och gav kompisarna order när kojorna skulle byggas. ”Du sågar, du spikar och du sätter upp plankorna”.

– Jag har alltid varit fascinerad av militären, olika strider och andra världskriget. Jag har sett på sådana filmer och velat vara en av ledarfigurerna och jag gillar idén att klara av svåra uppgifter tillsammans. Under årens lopp har drömmen om ett militärt ledarskap gått över till ett civilt. Jag har både identifierat mig med företagsledare och kommunchefer. Jag tycker om att ta svåra beslut, lösa problem och ha ansvar över andra människor.

Han ser allvarlig ut. Tidigare var han egen företagare och levererade kassar med färdiga recept och ingredienser för vardagsmat direkt hem till kunderna, men lönsamheten blev inte så stor som han hade tänkt sig. Därför tog han först ett vikariat som ekonom i Sunds kommun. Sedan jobbade han med liknande uppgifter i Geta kommun.

– Jag trivdes men kände att jag ville ha min chefs jobb, att jag skulle känna mig mer bekväm i rollen som ledare och med arbetsuppgiften att driva projekt. När Eckerö kommun sökte en pigg ledare med energi tvekade jag inte ens att söka. Jag är inte färdig med min utbildning men jag har studerat ekonomi, pedagogik, marknadsföring, statsvetenskap och varenda kurs i ledarskap som finns vid Åbo Akademi.

”Viktigt att se sina medarbetare”

En bra chef, säger han, ska både vara rigid och flexibel, hitta möjligheter och ändra vad som inte fungerar, ha känslomässig intelligens och kunna läsa andra människor.

– Alla tjänstemän och politiker  är människor och alla som vi tjänar i kommunen är människor. Därför måste man som chef vara bra på att se och lyssna på andra och sedan ha mod att våga ta tag i det som inte fungerar. Jag säger inte att jag alltid kommer att göra som mina medarbetare vill, men om det är bra idéer tar jag dem till mig. Att bli sedd som anställd är jätteviktigt, även i privatlivet och  i dina förhållanden.

Själv har han turen att bli sedd i sitt privatliv av frun Andrea som han träffade på ett bröllop på fastlandet för flera år sedan. Han bodde i Stockholm, hon i Åbo och så småningom flyttade de ihop 
i den svenskspråkiga studentstaden eftersom det var lättare att få tag på bostad där än i Sverige.

– Jag bodde i Åbo under fem år, men min finska var inte så stark så vi bestämde oss för att flytta. Men var man bosätter sig känns som ett viktigt beslut och det enda jag visste var att jag ville bo på en plats med låg brottslighet, lugn och ro, låg arbetslöshet, hög bnp och gärna i Norden. Åland dök upp som ett alternativ och det kändes klockrent. Vi trivs jättebra.

Rasmus Basiliers pappa är från Kotka i Finland, men Rasmus själv är uppväxt i Huddinge utanför Stockholm och identifierar sig som svensk. När han pratar om skolåren och sitt engagemang i elevrådet händer något med blicken, den blir på samma gång pigg och nästan drömsk.

– Jag  har alltid aktivt sökt ledarskapsuppgifter. Redan från första klass. Via elevrådet men också genom idrotten. År 2006 tränade jag ungdomar i amerikansk fotboll och sedan gick jag med i styrelsen för klubben. Nu är jag aktiv inom juniorshandelskammaren här på Åland och det känns jättebra att bara vara 27 år och redan ledare.

Både driftig och maktlös

Hur ser då en vanlig dag ut för Eckerös nya kommundirektör?

Han går upp tidigt, äter frukost, åker på jobb, arbetar hela dagen med olika ärenden, har ofta något jobbmöte på kvällen och åker sedan hem, äter och sover.

Sällan är hans arbetsdag kortare än 12 timmar.

– Det är okej. Jag föredrar att jobba intensivt och sedan vara ledig lite längre när jag kan.

Han hämtar andan. Den största delen av jobbet går ut på att ta reda på vad som behöver göras i kommunen, göra ett ärende av det, presentera för fullmäktige och styrelsen och sedan se om ärendet går igenom eller kommer tillbaka.

– Det känns lite som att spela baseboll. Mitt jobb är att mata bort uppgifter så att de ligger hos andra eller blir färdiga. Men sedan handlar det självklart också om personalfrågor. En sekreterare som är sjuk, facket som inte är nöjd eller personer som inte kommer överens. Dessutom har vi en hel del konflikter på skolan. Jag har ärvt en mängd problem och jag försöker reda ut dem så gott jag kan.

 Arbetskulturen förändras

Varför det har varit så stor rotation på de åländska kommundirektörerna på sistone tror Rasmus beror på att ansvarsstrukturen inom det offentliga ser helt annorlunda ut än inom näringslivet. Jobbar du inom ett företag måste du leverera resultat, annars får du inte någon lön men vad du gör är upp till dig och du har makt och möjlighet att påverka din situation.

– Men inom kommunen kan du jobba och engagera dig och lägga fram ett förslag för att sedan få ett nej från politikerna. Hur mycket energi och driv du än har så är det i slutändan de som bestämmer. Att ha så lite inflytande över sin egen situation och organisationen tror jag blir väldigt frustrerande för många. 
Tyvärr.

Dessutom menar han att arbetskulturen håller på att förändras.

– Vill man anställa en driftig person kommer han eller hon inte sitta kvar på posten längre än fem år. Så är det bara. Sedan vill man vidare. Så om man vill ha någon som stannar i 20 år tror jag man ska leta bland de slöare typerna.

De ekonomiskt tuffa tiderna tror han inte heller hjälper till. Pengar har strypts och allting förändras hela tiden.

– Det krävs personer av en viss kaliber för att orka med sådana turbulenta tider.

Om han är en sådan person eller inte säger han inte rakt ut, men han är noga med att påpeka att han brinner för sitt jobb och vill göra det så bra som möjligt.

– Det kommer inte alltid gå som jag vill, men jag har accepterat att det är en del av det här jobbet. Det är politikernas företag och kommun och de har valts av folket. Jag tänker hela tiden driva de frågor som jag tycker är viktigast och argumentera för vad jag tror på, men i slutändan är det inte jag som bestämmer.

Det kan vara otroligt frustrerande, erkänner han med en ny djup suck.

– Som yngre hade jag aldrig accepterat det, men med åren har jag blivit bättre på att släppa saker. Och även jag vill ha mat på bordet.

Han tror det gäller att fokusera på de ärenden som han får igenom och inte på de som faller.

– Men visst förstår jag att det är svårt att hitta människor för det här jobbet. Uppgiften är ju rätt så motsägelsefull. Du ska både vara driftig och acceptera din maktlöshet, säger han.

TEXT OCH FOTO: LIZ LINDVALL