Gott nytt år med tankeväckande läsning!
Illustrationer: Sebastian Dahlström
Kommuntorget publicerar årligen ett antal längre opinionstexter. Du får dem först i magasinet och kan senare läsa dem på nätet. Eftersom artiklarna ingår i nyhetsflödet och lätt försvinner bland allt annat intressant vill vi här lyfta fram dem igen.
Nyligen skrev kommunforskaren Siv Sandberg om det magiska begreppet livskraft (elinvoima), nyckelordet i den nya berättelsen.
”Som ord är det abstrakt och mångtydigt, det står för något nytt, det är starkt positivt laddat och det har en mobiliserande funktion. Magiska begrepp uppstår eftersom de behövs när omständigheter förändras, men blir ofta problematiska när de ska konkretiseras.”
Essä: Nya kommuner kräver nya arbetssätt | Kommuntorget.fi
”Få politiker har något att invända mot en vision om att stärka kommunens livskraft, men behövs det en livskraftsnämnd, och vad ska den göra? Vilka kompetenskrav ska ställas på en livskraftschef och vilka verksamheter ska hen ansvara för? Här går tolkningarna och de konkreta lösningarna isär. En spaning är att det bland kommunalt verksamma finns både sådana som upplevt en nytändning efter att begreppet livskraft kom in i bilden och sådana som upplever den nya diskursen som flummig och förvirrande”, konstaterar Sandberg.
Snart är det presidentval och i början på sommaren EU-val. Presidenten ska göra det men varför behöver även de finländska förtroendevalda i Bryssel tänka lokalt?
Det är dags att vakna upp och sikta på ”en aktiv europapolitik och i en kommunalpolitik där kommunerna inte tvingas till åtgärder, som kanske har betydelse i ett Genomsnittseuropa men som saknar verklig betydelse här hemma”, skriver Europaparlamentariker Nils Torvalds inför senaste riksdagsvalet – i en text som är fortfarande aktuell då vi går mot nya val.
Analys: Unionens framtid – tvångsjacka för lokalstyre | Kommuntorget.fi
I ett annat inlägg efterlyser HBL:s sportjournalist Filip Saxén en spegel. Vi borde alla titta i den. ”Samhället har under de senaste 30 åren gjort allt för att minimera den vardagliga nyttomotionen. I städerna, där majoriteten av befolkningen i dag bor, behöver vi knappt längre röra på oss. Och allt färre gör det självmant och utan uppmuntran”, skriver han.
”Privatbilismen försvaras fortfarande som någon slags mänsklig rättighet och infrastrukturen stöder den synen. Utanför idrottsanläggningar finns det ofta stora parkeringsplatser där det kunde finnas redskap och områden som skulle uppmuntra till en rörlig vardag.
I stället för att barnen cyklar till skolan tillbringar de den några kilometerlånga färden med näsan i skärmen i förälderns varma bil. I stället för att vara ute och klättra, springa och falla omkull sitter de som fastklistrade vid datorn, surfplattan eller telefonen. Allt med föräldrarnas välsignelse, stöd och exempel.”
Essä: Möjligheterna att motionera är en tillgång – inte en utgiftspost | Kommuntorget.fi
Förre undervisningsministern och presidentkandidaten Li Andersson påminner att ”utmaningen i fråga om segregationen i de större städerna är att den förstärker det som är den finländska utbildningens största utmaning: att elevernas socioekonomiska bakgrund påverkar inlärningsresultaten allt mer. Om man tillåter segregationen att utvecklas för långt i städerna leder det till att personer med låga inkomster, arbetslöshet och låg utbildningsnivå koncentreras till vissa områden. Då leder närskoleprincipen till att barn från olika samhällsklasser och bakgrund inte längre möts i grundskolan, speciellt om vissa familjer dessutom “väljer bort” den egna närskolan.”
Analys: Vi behöver rätt redskap för att motverka segregation inom utbildningen | Kommuntorget.fi
… och hej, pssssssst. Går man lite längre bak i tiden, till år 2022 till exempel, kan man läsa om det lokala livet som kan mycket väl vara globalt utan att förlora sin lokala prägel.
”Samverkan och utbyte mellan människor, vare sig det sker ansikte mot ansikte eller med internetkablars förmedling – behöver inte vara likriktande, som dagens kapitalistiska globalisering. Människor kan också lära sig av varandra och bli stärkta i sin individualitet – bli mer sig själva – samtidigt som de lär sig förstå varandra och genom vad de lär sig av varandra. John Ruskin, en av den industriella monokulturens första stora kritiker, gav en bra bild av detta slags samverkan i sin beskrivning av den gotiska katedralen, ett ofta månghundraårigt samarbete mellan generationer av arkitekter och hantverkare som alla satte sin personliga prägel på helheten, mejslade ut sin lilla helgon- eller djävulsfigur i stenen”, skriver docenten i filosofi Joel Backström.
Essä: Om urbanisering och monokultur, platsens liv och livets värde | Kommuntorget.fi
