Linnéa Henriksson: En liten lektion i osynligt kommunalt arbete

Arkivbild: Museiverket, Matti Kilponen

Två val samtidigt är en praktisk och pedagogisk utmaning på många håll.

Tänk på detta. Du kommer in i vallokalen och där sitter de på rad. En tar emot ditt identitetsbevis och kollar om du finns i registret. En ger dig en valsedel. En annan tar sedan emot din ifyllda valsedel. Någon stämplar. Du fäller valsedeln i den förseglade lådan. Du noterar att golvet har täckts med skyddspapper, att daghemsavdelningens bord och stolar är flyttade. Du går ut. Utanför har någon tagit ner all valreklam nära vallokalen. Du lyfter ansiktet mot solen, känner doften av valkaffe i näsan och går vidare med ditt liv, i trygg förvissning om att valfunktionärerna tar hand om resten.

Den 13 april är det kommunalval. Och välfärdsområdesval. Samtidigt. Det är en praktisk och pedagogisk utmaning på många håll; för väljarna som skall hålla ordning på kandidater i två olika val, för partierna som skall hitta och hantera kandidater i båda valen, för medierna som skall diskutera två olika helheter samtidigt och – inte minst – för valmyndigheterna, både nationella och lokala, som skall garantera valsäkerheten i båda valen samtidigt.

För att skilja valen åt den 13 april skall valsedlarna i kommunalvalet vara traditionellt vita, medan valsedlarna i välfärdsområdesvalet är violetta. För dem som räknar röster är valet ändå en utmaning. Vid förra valet skulle man i Helsingfors hålla ordning på 1163 kandidater, i Esbo på 772, i Raseborg på 174, i Ingå på 87 och i Korsnäs på 33 kandidater. Välfärdsområdesvalet innebär att mängden denna gång ökar med kanske 748 kandidater i Esbo, Raseborg och Ingå och med 408 i Korsnäs (baserat på antalet kandidater i föregående välfärdsområdesval). Ökningen varierar givetvis, men Helsingfors undantaget handlar ändå alltid om minst 300 kandidater mer.

Valsäkerheten i Finland är mycket långt i händerna på valfunktionärer. Bland dem finns medlemmar i valnämnder, som sköter arrangemangen på valdagen och medlemmar i valbestyrelser, som sköter röstningen på institutioner och hemmaröstningen. De utses av kommunstyrelsen och de skall vid kommunalval ’i den utsträckning det är möjligt … företräda de grupper av röstande som vid föregående kommunalval ställt upp kandidater’. (Valförrättare inom förhandsröstningen, däremot, förordnas av kommunens centralvalnämnd.)

Ett av tidigare valkvällars stora irritationsmoment har varit trögheten och den underliga ordningen i redovisningen av valresultaten. I dagens teknikfokuserade värld förväntas delgivningen av resultat gå fortare än förut men på senare tid har det varit snarast tvärtom. I tevesändningarna skyllde man på att det är få för som räknar rösterna och att valnämndsarbetet därför gick trögt. I kommunerna konstaterade frustrerade valfunktionärer att resultaten från deras vallokal inte syntes nationellt, trots att arbetet avslutats flera timmar tidigare. Det är (för mig) oklart huruvida det var överföringen av resultaten till Justitieministeriet eller deras överföring vidare som glappade. Valsäkerheten är hög i Finland. Den upprätthålls av tjänstvilliga, samvetsgranna personer som mot minimal ersättning ställer upp och offrar en söndag på att ta emot och räkna röster (eller en vardag, för att handha hemmaröstningen). Det är ingen rusning till dessa uppdrag – om du vill bidra till demokratins fortlevnad men inte är redo att ställa upp i val, så kan du göra en insats här. Valfunktionärerna får inte heller den uppskattning de förtjänar, så le lite vänligt mot dem, när du ser dem.