Harry Lunabba: Rapport om mäns attityder om våld mot kvinnor tål att diskuteras
Forskning visar att att mäns våld mot kvinnor är ett alltför utbrett och ett mycket allvarligt samhällsproblem, påminner skribenten universitetsforskaren Harry Lunabba. Bild: Pixabay.
Under den senaste veckan har det diskuterats mycket om mäns våld mot kvinnor. Enligt en färsk rapport uppger en fjärdedel av män under 35-år att en kvinna kan vara förtjänt att bli utsatt för våld.
Anledningen till debatten har att göra med en enkät som gjorts på beställning av Kvinnoorganisationer i samarbete NYTKIS. Ämnet är mäns attityder om våld mot kvinnor.
Jag blev också erbjuden tillfälle att delta i debatten av några journalister, men jag valde att inte kommentera, och hänvisade dem vidare till kolleger som är mera insatta just i frågor som berör våld. Men, nu då jag hunnit sätta mig in i rapporten och den iögonfallande resultatet om unga mäns attityder om våld, väljer jag trots allt vädra några tankar.
Den centrala frågan som ställdes i den aktuella enkäten och som också som gett upphov till debatten lydde så här: ”Kan en kvinna förtjäna att bli utsatt för våld på grund av klädsel, beteende eller utseende?” Det inbyggda antagandet i rapporten är att om män samtycker helt eller delvis med påståendet kan det tolkas som ett uttryck för en kvinnofientlig attityd.
Det första som sticker ut när man betraktar frågan som en forskare är att man bakat in flera variabler som klädsel, beteende och utseende i samma fråga, vilket man i regel borde undvika i dylika mätningar som bygger på enkätfrågor. Dessutom finns det ett ganska brett utrymme för tolkning om vad man kan avse och framför allt vad respondenterna kan läsa in i begreppet beteende eller i begreppet förtjäna. Kan beteende syfta också på våldsamt eller aggressivt beteende, eller kan förtjäna förstås som ett rimligt ansvar eller att en kvinna till exempel genom hotfullt beteende kan ge uppsåt till att en situation eskalerar till våld?
Man kan väl tänka sig att del respondenter kan ha en våldsfördömmande attityd, samtidigt som de ser att det finns en möjlighet att en kvinnas aktörskap eller eventuella aggressiva eller hotfulla beteende kan leda till en våldseskalation och därav kryssar man för att man delvis instämmer med påståendet? Då kan man väl också göra en forskningsmetodologisk bedömning och konstatera att frågan har svag konstruktvaliditet? Konstruktvaliditet är ett centralt begrepp inom kvantitativ forskning och begreppet syftar på huruvida frågorna i en enkät är utformade så att de faktiskt mäter det de är tänkt att mäta – i detta fall mäns attityder om våld mot kvinnor.
I samma rapport finns det också en annan fråga som är klart mera entydigt, där respondenten kunde samtycka eller förkasta påståendet om att våld mot kvinnor alltid är fel. Frågan kan säkert antas ha högre konstruktvaliditet just för att den är en mera entydig fråga. Utfallet i denna entydigare fråga gav också en klart annorlunda och positivare bild om hur utspridda negativa eller kvinnofientliga attityder är bland män. 90 procent av männen svarade att våld mot kvinnor alltid är fel.
Samtidigt kan det nog påpekas att också denna fråga kan tolkas av respondenter på flera sätt. Begreppet alltid inrymmer alla tänkbara situationer och sammanhang som till exempel krigssituationer eller terrordåd. Inga enkätfrågor har för den delen någonsin fullständig konstrukvaliditet, och därför brukar man i enkätstudier gör mätningar kring samma fenomen eller attityd med flera slags frågor med lite olika slags formuleringar, för att stärka mätningarnas och slutsatsernas trovärdighet. Om alla mätare pekar i samma riktning finns det en god grund för en legitimerad slutsats; motstridigheter innebär i regel att det saknas helt eller delvis empirisk belägg.
Jag vet att skaran av skeptiker i den aktuella debatten är brokig och analyserna om NYTKIS-rapportens legitimitet har varit varierande både i fråga om konstruktivitet och taktfullhet. Jag vet också att en sådan här kritisk reflektion om en rapport kring detta svåra tema kan väcka många slags reaktioner. Jag vill därför med all tydlighet framföra att jag upplever starkt och med stöd av forskning* att mäns våld mot kvinnor är ett alltför utbrett och ett mycket allvarligt samhällsproblem.
Likaväl, upplever jag också att NYTKIS-rapporten var inte särdeles övertygande. Jag är allmänt taget mycket skeptiskt till rapporter där man tutar ut enskilda enkätsvar som färdiga forskningsresultat. I gedigen forskning ingår alltid en kritisk begreppsanalys, där man dels reflekterar över hur väl enkätfrågorna fungerar för det ändamål som det är ställda, och man resonerar fram hur man tolkar eventuella motstridigheter i respondenternas svar.
* Attila, H., Keski-Petäjä, M., Pietiläinen, M., Lipasti, L., Saari, J., & Haapakangas, K. (2023). Sukupuolistunut väkivalta ja lähisuhdeväkivalta Suomessa 2021: Loppuraportti.
NYTKIS-rapporten, läs här.
