Harry Lunabba: Farligt att tumma på socialarbetares behörighetsvillkor
Är det möjligt att en bredare grupp av social- och samhällsvetare tas in i magisterprogrammen för socialt arbete? undrar Harry Lunabba. Bild: Kuntalehtis arkiv.
Det finns ett lagförslag med vilken man vill ge större frihet åt arbetsgivare att själv bedöma vem de anställer till socialarbetarvikarier. I brist på behöriga sökande kunde ett socialarbetaruppdrag erbjudas tillfälligt, till någon som läst statslära eller sociologi eller varför inte till en samhällsintresserad lärarstuderande.
Det finns ett lagförslag med vilken man vill ge större frihet åt arbetsgivare att själv bedöma vem de anställer till socialarbetarvikarier. I brist på behöriga sökande kunde ett socialarbetaruppdrag erbjudas tillfälligt, till någon som läst statslära eller sociologi eller varför inte till en samhällsintresserad lärarstuderande.
Lagförslaget är mycket märkvärdigt med tanke på verksamhetsandan inom välfärdssektorn, där man med patientsäkerhet i åtanke vill bemöta all slags kvacksalveri med strikta behörighetskrav och ett byråkratiskt regelverk som övervakas rigoröst av övervakningsmyndigheten Valvira.
Att det är just socialarbetares vikariebehörighet man nu vill tumma på, kan inte förklaras på något annat sätt, än av det faktum att socialarbetare bemöter främst fattiga och utsatta människor som inte är i position att ställa motsvarande krav på kvalitet, som till exempel klientelet inom arbetshälsovården.
Av allt att döma ställs det inte heller hemskt stora förväntningar på att man i socialt arbete kunde utveckla verksamheten ambitiöst och kunskapsbaserat. Man tycks vara nöjd med den nivån på socialservicen vi har nu, trots stigande omhändertagningssiffror inom barnskyddet, ökad polarisering och ett växande antal långtidsarbetslösa.
En ambitiösare arbetsgivarpolitik inom det sociala området, skulle se över arbetsförhållanden för socialarbetare. Man skulle ställa krav både på socialarbetarutbildningen och forskningen samt skapa åtgärdsprogram med konkreta målsättningar på vad man vill uppnå med socialt arbete.
Samtidigt kan jag förstå att bristen på socialarbetarna är påtaglig och arbetsgivare är i desperat behov av arbetskraft. Därför behöver man också se över inom universiteten, att med hurdana påbyggnadsstudier en statsvetare eller sociolog kan förkovra sig i socialt arbete.
Utvecklingen inom universiteten har under de senare åren gått mot att erbjuda bredare kandidatprogram för studerande med större valfrihet att välja och vraka i studieutbudet. Specialiseringen sker främst inom magisterprogrammen, och frågan jag ställer är att kunde en bredare grupp av social- och samhällsvetare tas in i magisterprogrammen för socialt arbete?
Min dröm om universitetssocialkontoren lever kvar, och jag tror att med ett bra undervisningssamarbete med några utvalda välfärdsområden, kunde vi bygga upp en lite motsvarande modell som man har inom hälso- och sjukvården med universiteten och universitetssjukhusen.
Samtidigt hoppas jag, att man skulle inse på bred front att bara strunta i utbildningskraven för socialarbetarvikarier är synnerligen kortsiktigt och rentav farligt för socialvårdsklienter. Men, ett fungerande undervisningssamarbete mellan välfärdsområden och universiteten, kunde säkert bidra till många synergieffekter och ett delat ansvar för både socialarbetares arbetsförhållanden och socialarbetarnas kunskapskrav.
Relaterade artiklar
