Ida Sulin: Valvår
Vi står inför en enorm förvaltingsreform igen vid nyår, då AN-reformer träder i kraft. Arbetslivstjänster, integrationstjänster och en massa personer överförs hit och dit, och landar till slut hos yra städer och kommuner.
Dessa har gjort sitt bästa under förberedelserna för att organisera sin verksamhet, sitt samarbete och sin kunskap så att tjänsterna ska kunna produceras effektivt och med god kvalitet i deras omsorg.
Det är heller inte länge sedan social- och hälsovården lyftes till regionnivå, från kommun till välfärdsområde. Också då var förvaltningsstöket enormt i reformköket.
Såhär en tid efter reformer dyker det emellanåt upp överraskningar, saker som glömdes bort eller förbisågs i reformen och som nu måste lösas på bästa sätt. En överraskning har exempelvis varit att skyldigheten att begrava personer utan närstående ännu finns kvar i kommunen, som dock har väldigt svårt att få såväl information om de avlidna och kunnig personal på detta område. Förr var detta en uppgift för socialtjänsten. En annan svårighet, som nog inte var en överraskning, hänger samman med alla de dubbelroller och flertalet hattar som finns bland beslutsfattarna i vårt land.
Nå, i vår blir det valvår och vi ser fram emot det första kommunal- och områdesvalet i finsk historia. Även dubbelvalet är ett resultat av den reform som genomfördes av sote-tjänsterna. På Kommmunförbundet arbetar vi redan för högtryck med valförberedelser av alla slag och det måste nog sägas att också här dyker det upp överraskningar med jämna mellanrum.
Redan förra våren började förhandlingarna om kostnadsersättningarna från välfärdsområde till kommun för ordnandet av valet. Det är nämligen så att kommunen i mångt och mycket står för det praktiska också i förhållande till områdesvalet, exempelvis är det kommunens valpersonal som tar emot och räknar rösterna i områdesvalet. I dagarna kommer justitieministeriet att gå ut med en rekommendation om nivån på den ersättning som området skall betala till kommunen.
En annan praktikalitet att bita av gäller informationen gällande valen. Att ge partierna tillgång till ställningar för affischering inför valet är ingen lagstadgad skyldighet för kommunerna, men ett bra sätt att främja demokratin och se till att allmänheten får information om kandidaterna. När nu två val skall genomföras måste man tänka till angående hur ställningarna skall räcka till och fördelas jämt mellan de båda valen. Samma fråga gällande dubbelt utrymme aktualiseras också när kandidatlistorna skall hängas upp i valbåsen, det kan bli rätt många nummer att leta bland.
För den enskilda väljaren kan det nog bli ett sammelsurium av information och det är onekligen inte lätt att hålla reda på vilken myndighet som bestämmer om vad, och vilka kandidater som talar i vilken sak. Speciellt knepigt blir detta när samma person emellanåt representerar välfärdsområde och emellanåt kommun.
Allt detta sagt är kommunalvalsåren ändå mina favoritår, kanske mer än någonsin nu. Att arbeta med val är att arbeta med demokrati, och att rösta i valet är att rösta för demokrati.