Björn Månsson: HUS sataniska sparlista
Det ombildade HUS styrelse beslutade i dag det enda rätta: att återremittera vd Matti Bergendahls förslag till sparåtgärder för ny beredning. Det betyder att styrelsen inte godkänner listan som sådan.
Styrelsen lovade ändå balansera budgeten, men förutsatte att inte ”alla” föreslagna sparåtgärder vidtas. Det låter nog lite illavarslande…
I och för sig hade Bergendahl och den övriga HUS-ledningen bara gjort sin plikt. Med ett beräknat underskott nästa år på närmare 100 miljoner euro var det deras skyldighet att lägga fram en plan för hur det ska åtgärdas.
Tjänstemannaledningens planer har en benägenhet att bli verklighet. Från min tid i HUS styrelse under den förra mandatperioden minns jag bara alltför väl hur det gick för samjouren på Raseborgs sjukhus. Vi kämpade, men sist och slutligen mot väderkvarnar. Samjourens öde var beseglat.
Den aktuella planen har ändå helt andra dimensioner, och är rent ut sagt satanisk. Nu skulle akutjouren dras in vid tre av de större sjukhusen: Borgå, Lojo och Malm i Helsingfors.
Låt oss titta på dem vart för sig.
Borgå är det enda HUS-sjukhuset i Östra Nylands välfärdsområde. Och om någon nu anser att det inte är SÅ lång väg från Borgå till Pejas i Vanda eller Mejlans i Helsingfors bör man minnas att det är desto längre väg från Strömfors i Lovisa eller från Lappträsk. Det måste finnas ett sjukhus med akutjour öster om huvudstadsregionen.
Ännu längre vore ju avstånden från Hangö och västra delarna av Raseborg till Jorv i Esbo, om Lojo-akuten dras in. Dessutom vore konsekvenserna för den tidigare tidvis hotade förlossningsavdelningen i Lojo fatala.
Tjänstemannaledningens planer har en benägenhet att bli verklighet
Som känt förutsätter en förordning att ett BB ska ha ”minst cirka tusen” födslar per år (det var den regeln som tog livet av både Raseborgs och Borgå BB), och även Lojo balanserade en tid nära gränsen men har nu haft en stigande trend. Men om operationskapaciteten i Lojo försvinner eller reduceras till bara enklare ingrepp äventyras också förlossningarna, som kan kräva icke-planerade kejsarsnitt eller andra operativa ingrepp.
Det vore bäddat för allt fler födslar i privatbil, taxi eller ambulans, med de risker det utan tvekan skulle innebära.
Och så har vi Malms sjukhus i norra Helsingfors. Någon kan kanske tro att det vore enkelt att dra in akutjouren där, eftersom det ju finns andra sjukhus i staden. Men det är verkligen inte så enkelt.
För det första måste avståndet till närmaste sjukhus i stadstrafik räknas i tid, inte antalet kilometer. Även med ambulans kan det i rusningstid från norra och östra Helsingfors ta orimligt lång tid att nå Mejlansområdet med dess olika sjukhusenheter, i första hand Haartmanska sjukhuset.
För det andra har Helsingfors som landets klart största välfärdsområde 660 000 invånare. Kapaciteten på Haartmanska skulle helt enkelt inte täcka behovet. Som jämförelse har Västnyland med Esbo 470 000 invånare och Östnyland bara 100 000. Likt Västnyland behöver Helsingfors två akutjourer, och Östnyland självfallet sin enda.
Och för det tredje har Helsingfors redan långtgående planer på att bygga ut Malms sjukhus, som likt Haartmanska är stadens eget, men sedan några år med akutjouren i HUS regi. Avsikten är att stärka Malms ställning som ett andra sjukhuscampus vid sidan av Mejlans-Dals-området.
Kungstanken med hela social-och hälsovårdsreformen och de nya välfärdsområdena är ju att trygga en jämlik och kvalitativt högtstående vård i hela landet. HUS sparplaner går käpprakt åt motsatt håll.
De måste därför skjutas ner, och det illa kvickt. Och det är staten som måste täcka underskottet. Nyland har som känt hittills blivit förfördelat i de planerade penningströmmarna, och det måste nu snabbt korrigeras.
