Björn Månsson: Förnyad dynamik i huvudstaden
Såsom säkert i många andra kommuner förändrade kommunalvalet också i Helsingfors det som kunde kallas den politiska dynamiken.
Jag noterade redan i min förra kolumn i juni att staden inte längre har en ”rödgrön” majoritet – men inte heller en borgerlig, eftersom de borgerliga partierna är en så brokig skara. Jag noterade också att det nu är idel riksdagspartier som sitter i stadsfullmäktige, i storleksordningen Saml, Gröna, SDP, VF, Sannf, SFP, Rörelse nu, Centern och KD.
Det jag inte visste med säkerhet då, men nog anade, var att de Gröna i förhandlingarna skulle tvingas avstå en biträdande borgmästarpost till Vänsterförbundet. Det är alltså alltjämt ”rödgrön” majoritet i borgmästarkåren, men med ett starkare rött inslag – om det nu har någon betydelse.
Risken är uppenbar för att det man kommit överens om i ledningsgruppen sedan drivs igenom också i nämnder och stadsstyrelse och i slutfasen också i fullmäktige.
Betydelse har det åtminstone i det avseendet att Helsingfors förutom nämnder, stadsstyrelse och fullmäktige sedan den förra perioden också har en ledningsgrupp, bestående av de fem borgmästarna, de fyra sektorcheferna och kanslichefen. De fem senare har inte valts med politiska förtecken, men det har ju borgmästarna.
Det här innebär att medan vi är nio partier i stadsfullmäktige, av vilka de sex största också sitter i stadsstyrelsen, så är bara fyra partier representerade i ledningsgruppen. Risken är uppenbar för att det man kommit överens om i ledningsgruppen sedan drivs igenom också i nämnder och stadsstyrelse och i slutfasen också i fullmäktige.
Det om något skulle skapa en ny dynamik i huvudstadens politik.
Vänsterförbundets uppgradering till borgmästarparti har redan haft en närmast tragikomisk konsekvens. Med VF som främsta påskyndare fick icke-borgmästargrupperna under den förra perioden ett visst anslag från staden för att anställa assistentarbetskraft för att lite matcha att borgmästarna har sina av staden finansierade ”staber”.
I förhandlingarna efter årets val kom de nu fyra borgmästarpartierna i sin egen krets överens om att sänka de här anslagen. De partier det berör ställdes inför fullbordat faktum = diktat. Så fungerar maktmekanismerna.
Intressantare än det här med gruppanslagen blir förstås ändå att se om också VF:s hittills ganska oppositionella politik i Helsingfors kommer att dämpas. Det om något skulle skapa en ny dynamik i huvudstadens politik.
Och nu är Paavo Arhinmäki en del av toppetablissemanget i huvudstaden.
Vf:s biträdande borgmästare Paavo Arhinmäki personifierar för sin del utvecklingen. Från att i tiderna ha varit något av en anarkist som deltog i demonstrationer utanför presidentslottet under självständighetsdagens mottagning hade han som riksdagsledamot utvecklats till en mer pragmatisk och resultatinriktad politiker. Och nu är han en del av toppetablissemanget i huvudstaden.
Osökt kommer men att tänka på president Kekkonens kungstanke att integrera – ja, pacificera – de dåvarande folkdemokraterna/kommunisterna genom att ta med dem i regeringarna.
Kommer motsvarande taktik att lyckas i Helsingfors?
Relaterade artiklar
