Harry Lunabba: Samarbetsandan mellan Åbo Akademi och Helsingfors universitet är sorglig
I boken, Sapiens: en kort historik över mänskligheten, framför författaren Yuval Noah Harari en intressant teori om samarbetets betydelse för människans fortlevnad.
Harari hävdar att orsaken till Homo sapiens framgång och Neandertalmänniskans undergång handlade om att Homo sapiens hade klart bättre förutsättningar att samarbeta i större grupper.
Det kan anses vara lite opassande att jämföra oss finlandssvenskar med Neandertalmänniskan, men jag tror att det här med samarbete är avgörande också för den finlandssvenska människans framtid.
Mina personliga erfarenheter av samarbete på svenska är tudelat. I mitt arbete som universitetslektor i socialt arbete och med ansvar för praktikundervisning, upplever jag att vi gjort en del framsteg med att skapa svenskt samarbete med olika kommuner och organisationer som erbjuder praktikplatser till våra svenskspråkiga studerande. Jag har också goda erfarenheter av olika fortbildningsprojekt där vi experter från olika universitet och organisationer har sammanstrålat för att skapa intressanta svenska kurshelheter med mångprofessionellt innehåll.
Ett av de sorligare exemplen är samarbetsandan mellan det tvåspråkiga Helsingfors universitet och det svenska Åbo Akademi.
Regeln är tydligen den att samarbetet brukar vara smidigt och entusiasmerande, då det kommer till samarbete kring en praktisk verksamhet. Däremot finns det en märklig handfallenhet då det kommer till att skapa fungerande samarbetsstrukturer svenska institutioner emellan.
Ett av de sorligare exemplen är samarbetsandan mellan det tvåspråkiga Helsingfors universitet och det svenska Åbo Akademi. Jag är troligen inte heller ensam om min erfarenhet att det svenska samarbetet kunde utvecklas även inom och mellan olika social- och hälsovårdsorganisationer.
Just nu genomgår vi en intressant utvecklingsfas beträffande digital utveckling. Personligen tror jag att digitalisering kommer att innebära ett paradigmskifte även för svenskt samarbete.
Det rimliga är ju, att digitala tjänster görs tillgängliga för alla som behöver dem eftersom det digitala är inte bundet till ort och ställe.
För undervisningens del innebär den annalkande digitala framtiden att åtminstone en del av den undervisning som idag ges i föreläsningssalar och klassrum vid enstaka universitet, erbjuds i framtiden som digitalt undervisningsinnehåll. Och när det väl finns digitalt svenskt undervisningsinnehåll att tillgå, är det naturliga att den görs tillgänglig; inte bara för det egna universitetens studerande, utan för alla som är intresserade!
Jag antar att digitaliseringen också kommer att rucka på institutionella gränser inom social- och hälsovård. När man väl har utvecklat fungerande digitala tjänster som kan erbjudas på distans, finns det knappast någon orsak att erbjuda tjänsterna bara till en enskild kommuns eller regions invånare.
Det rimliga är ju, att digitala tjänster görs tillgängliga för alla som behöver dem eftersom det digitala är inte bundet till ort och ställe.
Som sagt, tror jag att det här med samarbete inte bara var en ödesfråga för Neandertalmänniskan.
Det återstår att se hur snabbt den digitala utvecklingen går framåt och inom hurdana tidsramar vi börjar på alvar samproducera svenskt digitalt undervisningsinnehåll och digitala svenska social- och hälsovårdstjänster.
Några år hinner vi ännu träta om vilket universitet får undervisa vad eller hur resurser och ansvar för den svenska verksamheten skall fördelas mellan olika regioner, kommuner och organisationer. Men, jag hoppas att vi inom snar framtid kommer att vara mera fokuserade på att samarbeta med att skapa svenskt digitalt innehåll och göra det svenska tillgängligt för möjligast många. Dessutom hoppas jag att de svenska nätverken prioriteras i framtiden minst lika högt som de svenska rummen.
Som sagt, tror jag att det här med samarbete inte bara var en ödesfråga för Neandertalmänniskan.
