Svenskt i metropolen?
Varför får inte svenskspråkiga åldringar hemvård på svenska? Hur är det möjligt att en ung, självmordsbenägen och depressiv flicka inte får diskutera sina gynekologiska besvär på svenska? Varför får inte svenskspråkiga mentalvårdspatienter kommunicera på sitt modersmål?
Trots att det finns klara lagstadganden om rättigheter så fungerar inte den svenska servicen i de stora, tvåspråkiga städerna i metropolen. Det är en illusion att lagen är lika för alla.
I metropolområdet bor 81 000 svenskspråkiga invånare och de utgör cirka 28 procent av landets svenskspråkiga befolkning. I skenet av de reformer som pågår är det fråga om en mycket stor befolkning. Dessa människor bor utspridda på ett stort område som täcks av flera förvaltnings- och kommungränser, vilket gör det särskilt utmanade att ge svensk service på jämlika grunder.
En av orsakerna är att det inte finns en gemensam förvaltning som skulle tillgodose behovet av svensk service och sammanföra efterfrågan, utbud och organisering. Det finns inte heller direktvalda politiker som på ett övergripande sätt kunde ta ansvar för detta eller – hittills – politisk vilja att organisera om för att lösa problemen.
Nu när hela havet svallar i kommun- och social- och hälsovårdsreformens häftiga stormvind så är det all orsak att igen lyfta upp frågan om svensk service i metropolen. Ifall det blir ett metropolfullmäktige över nuvarande kommungränser eller ifall social- och hälsovården i metropolområdet organiseras på nytt så borde det finnas ett organ, till exempel en svensk nämnd, med tillgång till en tjänstemannastab som tar sig an arbetet. En metod kunde vara att införa valfrihet mellan offentligt och privat såsom i Sverige. I till exempel Umeå har det uppstått privata företag som specialiserat sig på språklig grund. Kommuninvånarna får välja dem ifall de så önskar.
Servicen för den svenskspråkiga befolkningen i metropolen kräver egna smarta och skräddarsydda modeller för att fungera. Modellen ”samma på svenska” fungerar inte.
