Unga utan utrymme
I Kati Grönholm-Kulmalas tv-dokumentär från 2012, Efter tre vintrar kommer våren, talade några unga från Pargas ut om sina vänners och syskons självmord. Att någon överhuvudtaget lyssnade på ungdomarna var i sig både ovanligt och värdefullt. Det behövdes uppenbarligen en tv-redaktör för det, de vuxna i staden gjorde det inte. De unga kände sig ensamma i sin sorg.
I programmet uttryckte ungdomarna en önskan om en lokal att vistas i, och tillsammans med någon från staden kollade de också in ”Grottan” där de till exempel hoppades kunna ordna disco. Som tittare fick jag bilden av dialog och att de unga uppmärksammades. I början av april i år rapporterade Yle Åboland att grottan ändå inte blir ungdomslokal och att de pengar som reserverats för lokalen plötsligt inte finns att tillgå under det här budgetåret. Hur skall man förstå det här? Det låter cyniskt och jag kan tänka mig att det också triggar viljan att flytta bort, för vissa åtminstone.
Ett bristande intresse och en avsaknad av förståelse för vad det betyder att vara ung är att hugga sig själv i foten. Det får de unga att tappa förtroendet för vuxna, vilken kan betyda att man slutar vända sig till dessa då man har problem. I värsta fall kan det ta destruktiva former.
Nu menar jag inte att alla ungdomens bekymmer löses med en lokal. Ifall Pargas skulle prioritera de unga och fixa ett ställe åt dem skulle det kunna vara en tillitsskapande handling. Nu sägs det i stället från staden att de unga själva måste ta initiativ. Om jag själv vore ung så skulle jag tolka det här som att de vuxna inte bryr sig.
Nu kanske de vuxna på staden ändå bryr sig på något plan men verkar vara vilse i hur man skapar en förtroendefull relation till de unga. Det finns risker för att den här misslyckade kommunikationen leder till ett ointresse för demokrati hos ungdomen, något som alla politiker fruktar och beskriver som ett problem. Demokratin är något som hela tiden måste vårdas. Samtidigt är de unga en väljargrupp som det inte ”lönar” sig att flirta med, man vinner inga val genom att fixa replokaler, ungdomsgårdar eller annat för en grupp som inte betalar skatter eller ens har rösträtt. Kanske väljer man då att driva andra gruppers intressen?
Lyckligtvis finns det också väldigt driftiga vuxna i Pargas. Staden har en fungerande idrottsverksamhet och ett minst lika rikt kulturliv. Under min studietid blev jag kompis med många från Pargas och slående många hade tagit del av den musik- och teaterkultur som lever i staden. Ur ett kommunalpolitiskt perspektiv är det ändå beklagansvärt att den ungdomskultur som man känner till utanför Pargas hänger på eldsjälar samtidigt som man läser om problem och initiativlöshet kring det kommunala.
Såväl eldsjälar som vettiga strukturer behövs och främst av allt ska inte de unga behöva känna sig ensamma och osedda.
SEBASTIAN BERGHOLM
är journalist.
Kolumn i Fikt 4/2014
