Ingen integrering utan frivilliga
Som flyktinghandledare kan jag sist och slutligen göra ganska lite. För att de här familjerna ska hitta sin plats i samhället behövs frivilliga. Ibland räcker det med så lite som ett hej på gatan, säger Gudrun Degerth, flyktinghandledare i Pargas.
Text och foto: Pamela Friström
Det är folktomt i byn så när som på några enstaka kunder vid servicestationen på Kyrkbacken i Nagu.
Här träffar vi Mona Hemmer och Ghassan Abdullah Mukhlif. Hemmer är en av de många Nagubor som engagerat sig för ortens asylsökande. Irakiska Mukhlif är en av dem.
– Om tio dagar har jag varit 11 månader i Finland, berättar Mukhlif på lite osäker men fullt begriplig finska.
När Kasper Båge, som äger servicestationen, hörde att Mukhlif arbetat som bilmekaniker i sitt hemland erbjöd han Mukhlif arbetspraktik ett par dagar i veckan. Sedan några månader tillbaka jobbar Mukhlif deltid på verkstaden.
– Privatpersoner som skriver arbetskontrakt med asylsökande är säkert ganska sällsynta, och väldigt viktiga, säger Hemmer.
– Jag ser särskilt fram emot att ha Ghassan här som extra hand när vinterdäcksäsongen börjar, säger Båge.
Nagu har fått stor uppmärksamhet både i Finland och internationellt för att så många frivilliga engagerat sig för de asylsökande.
Det började med att några Nagubor försökte hitta vettigt tidsfördriv till de drygt 100 asylsökande som anlände till nödboendet på Hotell Strandbo förra hösten. De kontaktade medborgarinstitutet och föreningar för att höra om det fanns plats för asylsökande på kurser och andra aktiviteter som ordnades på orten.
– Det är det som senare har kallats Nagumodellen, att vi har byggt på strukturer som redan finns och det har alltid varit Nagubor och asylsökande tillsammans. Vi har inte grundat någon förening utan alla aktiviteter har fötts spontant. Vi tog in dem i vår by i det som fanns i vår by, säger Hemmer.
Alla välkomna
Drygt 33 kilometer bort, i Pargas, sitter stadens flyktinghandledare Gudrun Degerth.
Staden har de senaste två åren tagit emot 35 syriska kvotflyktingar och ytterligare en familj på sju personer anländer i oktober.
Degerth berättar att flera frivilliga redan har hört av sig för att höra sig för vad den nya familjen behöver. Allt från vinterkläder till sängar.
I Pargas har frivilligarbetet koncentrerats kring föreningen Skärgård utan gränser som grundades då det fanns planer på en mottagning för asylsökande i Pargas. Migrationsverket beslöt sedan att mottagningen inte behövdes men föreningen som har över 400 medlemmar är aktiv trots det. Föreningen upprätthåller privat boende för en familj i Pargas och ordnar aktiviteter varje vecka där både kvotflyktingar och asylsökande deltar. Också Röda korset, församlingen och olika lokala intresseföreningar är med på olika hörn.
– Alla är välkomna på allt. Kommunen har ju i princip inget ansvar för de asylsökande, utöver grundläggande utbildning och hälsovård för barnen. Därför är jag så tacksam för att de frivilliga också tar an sig dem, när jag inte kan göra det, säger Degerth.
Degerth säger att hon ser det som en väldigt viktig del av sitt arbete att ta hand om de frivilliga och att koordinera verksamheten mellan föreningarna och fungera som kontaktperson mellan de frivilliga och de inflyttade familjerna.
Med så många aktörer är det också viktigt att vara uppmärksam på att hjälpen faktiskt sker på de inflyttades villkor, framhåller hon. Att man i sin iver inte hjälper för sin egen skull, utan erbjuder sådant som familjerna behöver.
Integrering på svenska i sikte
Trots att Pargas är tvåspråkigt och många av de frivilliga svenskspråkiga integreras alla inflyttade i dagens läge på finska.
– De borde ju ha möjlighet att välja själva. Men vi har inte kunnat erbjuda dem den möjligheten eftersom vi haft bara en modell. Här behöver vi nya modeller för integrering på svenska, säger Gudrun Degerth.
I och med att flyktingarna i staden ökar, växer trycket också på stadens finska skolor och daghem.
– Vi har välfungerade svenska skolor med plats för fler barn. Med tanke på de familjer som bor i Nagu skulle svenska vara ett naturligt alternativ, säger Degerth.
Staden planerar nu att tillsätta en arbetsgrupp som ska utreda möjligheterna till integrering på svenska. Man har också ansökt om EU-pengar för ett så kallat AMIF-projekt.
– Inom ramarna för projektet hoppas vi bland annat kunna satsa på integrering på svenska men också på utbildning för frivilliga, berättar Degerth.
Behoven nära
Tillbaka till Kyrkbacken i Nagu. I april stängde nödboendet vid Hotell Strandbo och de flesta asylsökande flyttade till mottagningscentraler i Raumo och Halikko. Några barnfamiljer stannade ändå kvar på orten där frivilliga ordnade privat inkvartering.
– På en liten ort kommer behoven väldigt nära. Behöver någon hjälp, oberoende av om det gäller asylsökande, kvotflyktingar eller en granne, vill man ju göra någonting, säger Ramona Lindroos och Matilda Åberg.
Lindroos var en av de Nagubor som först drog i gång frivilligarbetet då de asylsökande anlände till orten. Åberg för sin del har gett en asylsökande anställning på deltid.
Trots att kommunen inte kan erbjuda de asylsökande samma tjänster som kvotflyktingarna tycker Lindroos och Åberg att kommunen har kommit emot så gott det går. I Nagu har de asylsökande bland annat kunnat delta gratis i medborgarinstitutets kurser. Kommunens gym har ställts till deras förfogande och ungdomarna har deltagit i ungdomsverksamheten. Unikt i Nagu är också att frivilliga lyckats ordna en kommunal dagvårdsplats till en flicka vars ensamstående far hittade arbete.
– Det vi har insett, senast när vi utredde det här med dagis, är att många situationer är nya för både frivilliga och tjänsteman, och nya situationer kräver nya vägar. Men finns det lite vilja hittar man ofta en lösning. Det är ändå människor överallt, som berör och berörs, även de som sitter bakom besluten, säger Åberg.
