Rehn-Kivi om vårdreformen: Bra i teorin men måste förverkligas i praktiken – och orättvis för Grankulla
Välfärdsområden blir välfärdsregioner – som kan upphandla tjänster av varandra, vilket är av betydelse för Kronoby.
På tisdag kunde riksdagens social- och hälsovårdsutskott presentera sitt betänkande om regeringen Marins förslag om en social- och hälsovårdsreform. Reformen innebär att social- och hälsovården förs över till 21 välfärdsregioner – man slopar alltså ordet ”välfärdsområde” – och att ett regionval ordnas i januari nästa år.
Eftersom social- och hälsovårdsutskottet godkänner regeringens lagförslag, och riksdagsbehandlingen inleds redan i morgon onsdag, verkar reformen bli av. Det här betyder att de nya välfärdsregionerna inleder sin verksamhet 2023. Helsingfors berörs inte av reformen.
Utskottet godkänner alltså lagförslaget men är inte enigt. Samlingspartiet och Sannfinländarna lämnade in avvikande åsikter till betänkandet och på tisdagens presskonferens ondgjorde sig utskottets vice ordförande Mia Laiho (Saml) över att det funnits ett politiskt tryck att behandla reformpaketet i rask takt.
En konsekvens av det här var att utskottets möteskalender körde över andra viktiga utskottsmöten, kritiserade Laiho.
Veronica Rehn-Kivi (SFP), medlem i social- och hälsovårdsutskottet, känner inte igen den bild Laiho målar upp. Utskottets elva timmar långa maratonmöte på måndag genomfördes i god anda säger hon.
– Klart att man måste vara effektiv. Vi genomförde hundratals omröstningar om ändringsförslagen. Det enda trycket på behandlingstiden var att lagen måste vara godkänd minst ett halvt år innan regionvalet.
Rehn-Kivi säger att också hon tvingats stå över andra utskottsmöten på grund av reformförslagets tajta tidtabell.
– Men jag har tänkt att det är viktigt att få arbetet klart. Jag har suttit i utskottet i fem år och jobbat med reformfrågan. Det är en lättnad att arbetet nu är gjort.
Privata aktörer har en roll
Social- och hälsovårdsutskottets gjorde flera tiotals ändringar i de föreslagna lagparagraferna – såväl tekniska som till exempel ändringar om krav på avtal mellan de tvåspråkiga regionerna, men också andra mindre innehållsändringa, säger Rehn-Kivi.
Bland annat fäster utskottet uppmärksamhet vid de koefficienter som styr finansieringen av välfärdsregionerna – till exempel befolkningens ålder, sjukdomsgrad, regionernas förebyggande tjänster och språkliga sammansättning – och att kommunerna kompenseras för det skattebortfall som reformen orsakar.
När ansvaret för social- och hälsovården flyttas från kommunerna till välfärdsregionerna försvinner drygt 13 procentenheter från kommunernas skattesatser. För Rehn-Kivis egen hemkommun Grankulla – som har en frisk befolkning och som skött det förebyggande arbetet bra – betyder det att mer försvinner ur kommunbudgeten än man i dagsläget behöver sätta på social- och hälsovården.
Utskottet betonar också behovet av att utbilda vård- och läkarpersonal på svenska. För detta behövs tillräckligt med utbildningsplatser.
Huruvida välfärdsregionerna ska kunna upphandla vård av privata aktörer har varit en central fråga i denna reform, inte minst för att regeringen Sipilä gjorde privata vårdbolag till centrala aktörer i sin version av social- och hälsovårdsreformen.
Rehn-Kivi säger att det i fortsättningen kommer att vara möjligt för välfärdsregionerna att upphandla vårdtjänster av privata bolag.
– Till exempel i Sjundeå så har man upphandlat hela sin hälsovård. Det är bara en liten bit av vården i hela Västra Nylands välfärdsregion och kommer att kunna fortsätta. Anordnaransvaret finns hos regionen, men det är möjligt att använda till exempel servicesedlar till privata sjukhus. Det viktiga är att den offentliga vården är tillräcklig.
Någon procentuell gräns för vad tillräckligt är finns inte, säger Rehn-Kivi. Det handlar mera om att luckor inte får uppstå till exempel om privata vårdbolag slutar producera tjänster.
Avtal över regiongränserna viktigt
I betänkandet fick Rehn-Kivi med en skrivelse om regionernas möjlighet att kunna köpa vård av varandra genom avtal. Det här var viktigt till exempel med tanke på Kronoby, som hör till Österbotten men får sina vårdtjänster från Mellersta Österbotten.
Möjligheten att kunna få vård över regiongränserna kan lugna frågan om landskapstillhörighet i Kronoby. Tidigare har ett landskapsbyte setts som den enda möjligheten att kunna fortsätta få vårdtjänster från Mellersta Österbotten.
Men avtalen över regiongränserna är också viktig med tanke på den specialomsorg som Kårkulla samkommun nu producerar och som efter reformen övergår till de enskilda regionerna. Nu finns det en starkare skrivelse i lagförslaget om att regionerna – under Egentliga Finlands koordineringsansvar – ska göra avtal som tryggar omsorgen också för små svenska klientgrupper. Tidigare löd texten att regionerna kan skriva sådana avtal.
– Man måste se till att sakkunnigheten på svenska är tillräcklig. I teorin är detta bra skrivelser, och det är bra att vi också kommer att ha nationalspråksnämnder som gör strategier och nämndordföranden som sitter i regionernas styrelser, men reformen är långt ifrån färdig. Det hänger på hurdana avtal regionerna gör med varandra och vilka beslut som fattas om närservicen – till exempel om den svenska vården koncentreras till vissa hälsocentraler.
Du har sagt att reformen inte är perfekt men nog det bästa möjliga alternativet. Handlar bristerna om att din egen hemkommun Grankulla förlorar sin ekonomiska autonomi i samband med reformen?
– Främst det, ja. SFP har som parti försökt och i viss mån fått ändringar i finansieringsmodellen men den är orättvis för Grankullas del, om jag sätter på mig lokalpolitiker-hatten. Vården i Grankulla blir inte sämre på grund av reformen. Den fungerar bra på bägge språken och Esbo – som kommer att ha mest att säga till om i välfärdsregionen – vill nog hålla den så. Men finansieringsmodellen gör att Grankullas investeringsmöjligheter hamnar i vågskålen.
