Regeringen skärper lagen om utläggning
Lagen om temporär begränsning av vissa av kommunernas och samkommunernas rättshandlingar inom social- och hälsovården förlängs fram till utgången av 2020. Samtidigt skärps bestämmelserna om investeringar och avtal om utläggning.
Begränsningarna skärps, eftersom kommunernas kontrakt om utläggning av social- och hälsovårdstjänster begränsar de framtida landskapens möjlighet att ordna social- och hälsovårdstjänsterna på ett ändamålsenligt sätt.
Enligt lagen om temporär begränsning av vissa av kommunernas och samkommunernas rättshandlingar inom social- och hälsovården krävs att ett uppsägningsvillkor tas in i kommunernas och samkommunernas långvariga och omfattande avtal om upphandling av tjänster från privata tjänsteproducenter. Genom lagen begränsas också långvariga avtal om nyttjanderätt till byggnader samt betydande investeringar inom social- och hälsovården.
Förlängningen motiveras med att ikraftträdandet av landskaps- och social- och hälsovårdsreformen skjuts fram.
I begränsningslagen skärps villkoren för investeringar i byggnader för vilka kostnaderna överstiger fem miljoner euro. I fortsättningen kan dispens beviljas bara om investeringen är nödvändig och brådskande för att trygga tillgången till de lagstadgade social- och hälsovårdstjänsterna.
Enligt gällande lag ska ett uppsägningsvillkor tas in i omfattande och långvariga avtal, om utläggningen gäller över femtio procent av kommunens eller samkommunens social- och hälsovårdstjänster och avtalet gäller i minst fem år. Det framtida landskapet kan säga upp avtalet när de förutsättningar som anges i lagen uppfylls.
Nu ändras lagen, så att det i ett avtal om upphandling av tjänster ska tas in ett uppsägningsvillkor alltid när utläggningen gäller över trettio procent av kommunens eller samkommunens social- och hälsovårdstjänster och när avtalet gäller längre än till 2020. Landskapet har då rätt att säga upp avtalet utan att det medför någon ersättningsskyldighet.
Begränsningarna skärps, eftersom kommunernas kontrakt om utläggning av social- och hälsovårdstjänster begränsar de framtida landskapens möjlighet att ordna social- och hälsovårdstjänsterna på ett ändamålsenligt sätt. De investeringar i nybyggen eller renoveringar som sjukvårdsdistrikten nu gör, i allmänhet med hjälp av lån, innebär också att byggnaderna och det lånade kapital som är bundet till dem överförs till landskapen oberoende av vilket det faktiska behovet är i framtiden.