Pengarna det stora frågetecknet för hälso- och sjukvård

9.5.2011

Den nya hälso- och sjukvårdslagen för med sig en del bra saker, men den åtgärdar inte de stora utmaningar som vårdsektorn står inför gällande finansiering och organisation. Det anser man i Borgå.

“Den fortgående kostnadsökningen ser inte ut att ha något slut.”
Det konstaterar konsulten Leena Penttinen i sin mellanrapport om social- och hälsovårdstjänsternas organisering i Östnyland. Problemformuleringen är glasklar: pengarna inom hälso- och sjukvård kommer inte att räcka till om vi fortsätter som i dag.

Någonting behöver alltså göras. Den slutsatsen drar man inte bara i Borgå, utan i hela landet. I maj träder den nya hälso- och sjukvårdslagen i kraft. Lagen sägs vara ett första steg i en omfattande reform av vårdsektorn. Men hur stora förändringar för egentligen den nya lagen med sig?

Till en början inte speciellt stora alls säger Pekka Hosia och Lars Rosenberg som är ledande läkare respektive överläkare på Näse hälsovårdscentral i Borgå.

– Det här är bara en ramlag, som egentligen inte säger någonting om hur saker och ting ska göras. Vi väntar fortfarande på den anordningslag som ska fylla hälsovårdslagen med innehåll.

En del konkreta förändringar för lagen ändå med sig genast från början. Den kanske mest betydande förändringen gäller patientens rätt att själv välja vårdenhet. Från och med maj ska patienterna själv kunna bestämma vid vilken hälsostation de ska få sin vård. Till att börja med gäller den här valfriheten endast den egna kommunen för primärvårdens del och de så kallade specialupptagningsområdena för den specialiserade sjukvården, men målet är att patienter från och med 2014 ska kunna söka vård var som helst i landet.

– Det är svårt att säga vad som kommer att hända i praktiken. Kommer folk att fortsätta gå till sina gamla hälsovårdscentraler eller byta?

Det finns två hälsostationer i Borgå, så Borgåborna har faktiskt, till skillnad från många andra finländare, ett reellt val. Osäkerheten om huruvida folk kommer att utnyttja sin nya frihet gör det svårt för hälsostationerna och sjukhusen att förbereda sig för reformen. Vårdkapaciteten är anpassad enligt dagens patientfördelning. Om folk plötsligt börjar strömma från en station till en annan kommer det ofrånkomligt att uppstå köer.

I övrigt innebär den nya hälso- och sjukvårdslagen, i alla fall till att börja med, inte några jätteförändringar. Finansieringen, som både Pekka Hosia och Lars Rosenberg ser som den stora framtidsfrågan, säger lagen ingenting om.

– Vi får nya ålägganden genom lagstiftningen, men finansieringen hänger inte med. Det uppstår ett gap mellan målsättningar och verklighet. Genom att stifta lagar som inte går att uppfylla gör man oss kriminella. Det är fel sätt att styra ett samhälle, säger Lars Rosenberg.

– Nedgången började med statsandelsreformen 1993. Det nuvarande systemet fungerade delvis i början, men nu är kommunernas pengar slut, trots att åläggandena fortsätter att öka, säger Pekka Hosia.
Så vad är det då som borde göras? Vi låter för en stund Hosia och Rosenberg leka envåldshärskare och bygga upp vårdsystemet från noll. Hur skulle det se ut?

– I så fall skulle vi nog ha en gemensam organisation för primär- och specialsjukvården. Men samtidigt skulle det vara viktigt att värna om folkhälsovisionen och idén om förebyggande arbete. Det skulle finnas en risk att den skulle köras över av specialsjukvården i en gemensam organisation, säger Lars Rosenberg.

Är den organisationella uppdelningen mellan primär- och specialsjukvård överflödig? Sune Lang, som är sjukvårdsområdets direktör, får göra samma tankelek: hur skulle hans från ”scratch” uppbyggda vårdorganisation se ut?

– Det skulle säkert finnas behov av olika nivåer inom vården, men det kan hända att gränserna skulle vara ganska annorlunda dragna än i dag. Ta till exempel långvården, som nu ofta blir en flaskhals i vårdkedjan. Här händer det ofta att patienter blir liggande på sjukhuset när kommunerna inte har tillräckligt med anstaltsplatser. Patienternas placering borde inte få bero på var det råkar finnas plats, utan på det verkliga vårdbehovet.

Överlag tycker Sune Lang ändå att det är missvisande att prata om någon direkt kris inom vårdsektorn. Hans uppfattning är att saker och ting fungerar förhållandevis bra i dag, även om det finns utrymme för finjusteringar.

Ett av dagens stora problem är, enligt honom, patientdatasystemen. Trots att lagen möjliggör större och gemensamma patientregister är det i dag tekniskt sett svårt för en läkare att få tillgång till uppgifter om en patient, som besökt en annan vårdinrättning, eftersom de olika datasystemen inte samarbetar.

– Som en följd av den kommunala självbestämmanderätten har alla aktörer här i Östnyland egna datasystem, som varje kommun betalat dyra pengar för och som man ogärna vill ge upp. Men vems system är det som ska gälla och vem ska betala för att de andra ska byta?

Skulle färre och större enheter innebära smidigare organisation? Pekka Hosia sticker ut hakan med ett radikalt förslag:
– Det bästa som skulle hända i Östnyland är om alla kommuner slogs ihop, men det kommer ingen att gå med på, säger han men får snabbt mothugg av kollegan Lars Rosenberg.

– Man kan inte heller ha en organisation där någon högt uppe sitter och bestämmer hur saker och ting ska vara. Det måste vara ett äkta samarbete som alla är med på.

För visst kan samarbete över kommungränserna också vara lyckat. Det påminner Sune Lang om.
– Den samjour som vi har här i Östnyland är ett verkligt fint exempel på att samarbete kan fungera. Den administreras av Borgå stad, men där är alla grannkommunerna med i samarbetet.

Publicerat i Fikt 3/2011