Nya sjukhus cementerar stora ambitioner

Det pågår en byggboom på sjukhustomterna runt om i landet. Vasa, Kuopio, Jyväskylä, Esbo, Helsingfors, Åbo, Björneborg – alla bygger för allt vad tygen håller. Men i distrikten säger man att det vore fel att ransonera byggrätter. Först måste man fördela uppgifterna.

– Sjukhus är dyra och man oroar sig för överinvesteringar. Men byggkostnaderna är inte en så stor del av helheten. Det är inte lokaliteterna som kostar, utan verksamheten, säger Vasa sjukvårdsdistrikts direktör Göran Honga.

På Vasa centralsjukhus område kan man nu spegla sig i det nya Y-sjukhusets väggar. Det kostade omkring 40 miljoner, med utrustning. Det inhyser stadens akutjourer och intensivvårdsavdelning.

På kommande är ännu åtminstone en apoteksbyggnad.

– Så länge kommunerna får besluta så avstår ingen frivilligt från sitt sjukhus. Ska man avstå några uppgifter så är det statsmakten som får säga hur det ska gå till, säger Honga.

Ankarhus

I en artikel i Kuntalehti i våras räknade experter fram att det byggs sjukhus för tre miljarder. Avdelningschef Kirsi Varhila från Social- och hälsovårdsministeriet sade att det pågår en veritabel kapprustning mellan sjukvårdsdistrikten, och att det finns 10 000 bäddplatser för mycket i landet.

Byggnaderna har cementerat vårdens struktur, sa en annan tjänsteman på ministeriet.

För Fikt/Kommuntorget konstaterar Varhila nu att det förstås ofta har varit avsikten med byggandet. Husen förankrar servicen geografiskt.

Sensmoralen har nått det nya regeringsprogrammet. Distrikten och kommunerna ska tvingas till samarbete och mera arbetsfördelning i specialsjukvården.

– Riktningen är rätt, men det återstår många prövningar av den politiska viljan då omfördelningen skall göras. Det såg vi redan då vi slog fast principerna kring jourer och förlossningar, säger Varhila.

Samarbetstvånget ska bland annat skrivas in i förordning 336/2011. Den har hittills fördelat vården av drygt trettio ovanliga och krävande behandlingar på olika sjukhus, samt förpliktigat distrikten att inom sina specialupptagningsområden åtminstone diskutera arbetsfördelning. Framöver ska den också styra ingrepp som protes- och starroperationer. De är mycket vanligare och det får större ekonomisk betydelse.

Toppen av isberget

– Det vi ser i byggandet är bara toppen av isberget, säger direktören för Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt Olli-Pekka Lehtonen.

I Åbo finns nu flera sådana toppar i sikte.

Alla beslut har fattats om att bygga ett nytt sjukhus kallat T3 som en del av Åbo universitetssjukhus. Det skall omfatta 21 000 effektiva kvadratmeter och kosta 158 miljoner euro inklusive utrustning. Det är redan det tredje sjukhuset som distriktet bygger under 2000-talet.

– Visst ser det tokigt ut att vi bygger ett nytt sjukhus igen. Men vi har förminskat det så mycket som möjligt och planerat det så att vi klarar oss med 2,5 procent mindre personal och kostnader, säger Lehtonen lite urskuldande.

T3 ska ersätta U-sjukhuset som byggdes på 1960-talet och har så mycket problem med luftkvalitet och teknik att det utdömts som oanvändbart.

– Där har vi nu kvinnor, barn, ögon och öron. Ögonkliniken kan vi pressa in i A-sjukhuset (från 1930-talet) men förlossningarna måste vi ha någonstans.

– Det är inte heller möjligt att övergå till hemförlossningar, säger Lehtonen som en kommentar till tanken på att ny teknik möjliggör nya lösningar.

Stiftelsepengar

T3-sjukhuset är inte det enda nybygge som är på gång i distriktet. Man kommer att koncentrera alla mentalvårdens bäddplatser i landskapet till Åbo, och då behövs antagligen också en ny byggnad.

Också det lilla ”svenska” Åbolands sjukhus planerar en utvidgning som skulle finansieras av Stiftelsen Eschnerska Frilasarettet.

Stiftelsen kan satsa över 30 miljoner euro. I planerna ingår trygghetsbostäder och kanske ett patienthotell, men största delen blir sjukhuslokaler som ska hyras ut förmånligt till sjukvårdsdistriktet, som i sin tur upplåter lokaliteterna för Åbolands sjukhus affärsverk.

– Vi vill delta i talkot med att bygga upp landet. Det borde man ta vara på. Samhället vill bara spara och skära ner men det går inte ihop då vi samtidigt blir allt äldre, säger stiftelsens skattmästare Henrik Karlsson.

Att bygga ett sjukhus i Åbo var Carl Gustaf Eschners yttersta vilja, och med en aktieportfölj på 85 miljoner euro har stiftelsen nu råd med det. Det enda stiftelsen vill ha i gengäld är ett långt hyreskontrakt med sjukvårdsdistriktet. Förhandlingar om det fortsätter i juni.

Om utvidgningen görs så fördubblas i stort sett sjukhusets areal. Men enligt sjukhusets ekonomichef Mona Rönnholm kan man då också ta in andra funktioner i husen, till exempel den svenska hälsocentralen i Åbo. Samtidigt fortsätter orienteringen mot färre bäddplatser och mera dagkirurgi.

– Det byggs inga onödiga kvadratmetrar, lovar hon.

Alltför friskt

Sjukvårdsdirektör Olli-Pekka Lehtonen är helt med på att det finns för mycket sjukhuskapacitet i Finland. Han tar fram ett papper som jämför sjukligheten
i olika länder med sjukhusplatser per person.

Finland har en av de friskaste befolkningarna, men ligger på sjunde plats av 176 länder i fråga om antalet sjukvårdsplatser. Flera västeuropeiska länder med lika frisk befolkning klarar sig med mycket färre sjuksängar.

– Någon borde avstå från något. Men det fungerar inte genom frivilligt samarbete.

Lehtonen sitter i ledningen för Åbo universitetssjukhus ÅUCS specialupptagningsområde där distrikten Österbotten, Satakunta och Egentliga Finland ingår. Han skulle gärna flytta resurser från det relativt friska Österbotten och det välförsedda Egentliga Finland till relativt sjukliga Satakunta. Men på frivillig väg har det inte gått.

– Det finns helt enkelt inga incentiv.

Överkapaciteten har uppstått via medicinens framsteg. Universiteten har inrättat allt fler medicinska specialiteter, och alla universitetssjukhus vill ha av alla sorter, menar Lehtonen.

– Finland har fler medicinska specialiteter än OECD-länder i genomsnitt, utbildningen av specialister är längre än genomsnittet men antalet utbildade specialister bara genomsnittligt. Alla kan inte få en egen.

Regionernas återkomst

Sjukvårdsdistrikten har hittills haft direktörer med en stark ställning och samtidigt relativt stor förståelse för behovet av nationell arbetsfördelning och koordinering. Kontakterna till ministeriet är täta.

Men hur blir det i de nya självstyrande sjukvårdsdistrikten som ska få direkt folkvalda förtroendeorgan? Politiker kan ha svårare att kompromissa. Ökar styrkan i försvaret av de regionala intressena?

– Det är en mycket intressant fråga, säger Kirsi Varhila.

TEXT OCH FOTO: MATHIAS LUTHER