Många frågor – få svar

5.5.2014

​Social- och hälsovården är procentuellt sett den största enskilda sektorn i en kommun. Omkring 45 procent av kommunens budgetpengar används enbart för vården. Sammanlagt är summan på nationell nivå jättelik, år 2012 stod bara vården i kommunerna för över 20 miljarder euro. När ordförandena för regerings- och oppositionspartierna i mars slog fast att vårdreformen går vidare enligt en modell med fem stora samkommuner, kom man samtidigt överens om att en stor procentandel av de kommunala budgetmedlen kommer att ta sig an nya former.

I dag är frågorna kring reformen dessvärre fler än svaren. En brännande fråga är vad det i praktiken betyder att vårdområdet ska bära juridiskt ansvar för anordnandet. Är vårdområdet en beställare som inte har egen produktion av vårdtjänster eller kan det också vara en producent?

Det naturliga skulle vara att kommunerna producerar de tjänster som vårdområdet beställer. Då uppstår emellertid frågan hur vårdområdet ska förhålla sig till de tjänster som produceras av andra än kommunerna, till exempel privata bolag eller tredje sektorn. Ska vårdområdet konkurrensutsätta kommunernas och den privata sektorns produktion sinsemellan eller ska kommunerna fortsättningsvis få avgöra ifall de vill producera själv eller konkurrensutsätta valda delar? Frågan om offentligt och privat är central. Kommunförbundet anser att det är kommunerna, som bäst känner till de lokala förhållandena, som ska hålla i trådarna.

I dag finansieras vården via en djungel av olika kanaler som uppstått under åren: via privata klientavgifter, arbetsgivare, kommunalskatt, statsandelar, obligatoriska och frivilliga försäkringar, hushåll och enskilda bolag.

Kan man förenkla och förenhetliga det nuvarande, krångliga systemet? Är det bra med en modell där allt skulle gå via vårdområdet som också har beställarfunktionen i sina händer? Eller kan man tänka sig mindre, lokala områden inom vårdområdet som ansvarar för just sin befolkning och dess särförhållanden? Hur går det ihop med beställarfunktionen?

Alla kommuner är inte lika och fungerar inte på samma sätt. Vården bör också vara tillgänglig på svenska i Finland. Går det att skapa en förvaltningsmodell för hur vården på svenska tillgodoses på enhetliga grunder i alla de vårdområden där det finns behov? Kommunförbundets metropolprojekt försökte finna en sådan lösning i metropolområdet, men kan den vara tillämpbar också annanstans?

Slutligen väcker frågan om det femåriga uppsägningsskyddets vara eller inte vara starka känslor. Ska vårdpersonalen ha samma rättigheter som den övriga kommunala personalen när organisationsförändringar sker, frågar sig många nu.

Den som lever får se – det blir i alla fall intressanta tider för alla som gillar att debattera vårdfrågor.

Ledare i Fikt 4/2014