Hur svenskan tryggas i vårdreformen är i välfärdsområdenas händer – nytt stödmaterial ska skapa bättre förutsättningar

20.5.2021

Folktingets och Kommunförbundets så kallade VPS-grupp har tagit fram en checklista för fungerande tvåspråkiga strukturer.

Regeringens förslag om en social- och hälsovårdsreform står inför avgörande ögonblick. I veckan väntas riksdagens grundlagsutskott komma med ett betänkande om lagpaketet.

Utskottets betänkande avgör tidtabellen för reformen. Om riksdagen hinner behandla lagförslagen innan sommaruppehållet håller tidtabellen. Om inte, inleder välfärdsområdena sin verksamhet ett år senare, alltså 2024, förutsatt att reformen blir av.

Folktingets och Kommunförbundets VPS-grupp – Vård på svenska – har utgått från att vårdreformen förverkligas och att ett förarbete krävs för att de tvåspråkiga välfärdsområdena ska kunna trygga den svenska servicen.

De tvåspråkiga välfärdsområdena är åtta till antalet: Helsingfors stad, Västra Nyland, Vanda-Kervo, Östra Nyland, Kymmenedalen, Egentliga Finland, Österbotten och Mellersta Österbotten.

I dagarna har VPS-gruppens stödmaterial publicerats. Folktingets jurist och sakkunnig i social- och hälsovårdsfrågor Johanna Lindholm säger att välfärdsområdena inte är skyldiga att använda sig av stödmaterialet men i arbetet med materialet har VPS-gruppen etablerat goda kontakter till välfärdsområdena. Dessa kontakter fortsätter gruppen att bygga på.

Förutsättningarna för att VPS-gruppens stödmaterial – som är en sorts checklista för hur man skapar tvåspråkiga strukturer – används i beredningen av välfärdsområdena är alltså goda. Folktinget och Kommunförbundet skriver också i ett pressmeddelande att ”vårdreformen öppnar möjligheter att trygga den tvåspråkiga servicen”.

– Men hur det förverkligas är helt i välfärdsområdenas händer, säger Lindholm.

Tidspress en riskfaktor

Stödmaterialet har sammanställts med hjälp av redan existerande information och utredningar, till exempel Nyland 2019-projektet som var en del av regeringen Sipiläs försök till social- och hälsovårdsreform. Materialet bygger också på diskussioner med ett nätverk av olika aktörer, förutom välfärdsområdena också bland annat berörda ministerier, representanter för den tredje sektorn och Kårkulla samkommun.

– Jag kan inte säga att stödmaterialet täcker allt som man måste tänka på, men nog en stor del. Under diskussionen på ett webbinarium i tisdags kom förslag om vad man ytterligare måste fundera på.

I stödmaterialet listar ni en rad frågor som måste kunna besvaras för att de tvåspråkiga välfärdsområdena ska ha tvåspråkiga strukturer. Finns det frågor som är mer centrala än andra?

– Om jag måste prioritera skulle jag säga att det absolut viktigaste är att basservicen fungerar på svenska i varje område. Alltså social- och hälsovårdscentralens service, den som finns bakom den första luckan. Då handlar det om hur man använder sin språkkunniga personal och hur man bygger upp enskilda servicestigar för de svenska kundgrupperna.

Arbetet med välfärdsområdena framskrider med olika takt. Till exempel i Österbotten har man kommit långt, medan man i Egentliga Finland inväntar att lagarna träder i kraft. Kan tidspress bli en riskfaktor för den svenska servicen?

– Det är möjligt att det blir ont om tid och att man glömmer bort tvåspråkighetsaspekten. Just av den orsaken ville vi ha stödmaterialet klart innan lagarna godkänns. När arbetet kommer igång på riktigt kan vi erbjuda materialet till områdena.

Många frågor kring Kårkulla

I de tvåspråkiga välfärdsområdena kommer nationalspråksnämnderna att ha en viktig uppgift, konstaterar Lindholm. Den uppgiften, att utreda och bedöma hur servicen förverkligas och ge förslag på hur den ska utvecklas, är lagstadgad och kräver tillräckligt med resurser.

Om resurserna inte räcker till blir nämndens arbete på hälft, säger Lindholm.

I diskussionen om välfärdsområdena har Kårkulla samkommuns framtid varit ett återkommande samtalsämne. Lindholm säger att samkommunens specialomsorg i princip är en vårdfråga bland andra, eftersom alla kundgrupper är lika viktiga.

– Men det är klart att Kårkulla fått en stor roll i diskussionen eftersom det handlar om att upplösa en stor verksamhet och samtidigt trygga kundernas fortsatta tillgång till service. Förutom de stora frågorna kring Kårkullas upplösning finns det också detaljproblem som måste få en lösning. Till exempel säger lagförslaget att Kårkullas rådgivningsverksamhet ska uppgå i de välfärdsområden där verksamheten finns – det vill säga de flesta tvåspråkigt välfärdsområden – men administrativt sett hör rådgivningsverksamheten till samkommunens expert- och utvecklingsverksamhet i Pargas, som uppgår i Egentliga Finlands välfärdsområde. Det finns alltså en hel del utmaningar kring hur man ska splittra rådgivningsverksamheten och vad det får för verkningar i praktiken.

Exempel på frågor som de tvåspråkiga välfärdsområdena ska kunna svara på

  • Vem i välfärdsområdets ledning har helhetsansvar för den svenskspråkiga servicen?
  • Hur beaktas tvåspråkigheten i välfärdsområdets styrdokument?
  • Har välfärdsområdet ett tvåspråkighetsprogram?
  • Har välfärdsområdet sett över personalens språkkunskapskrav, så att de motsvarar det verkliga behovet?
  • Kommer det att finnas tillräckliga översättningsresurser inom organisationen?
  • Kommer det att finnas åtminstone en svenskspråkig kommunikatör?
  • På vilket sätt mäter välfärdsområdet hur väl den svenskspråkiga servicen fungerar?
  • Kommer nationalspråksnämnden att ha tillräckliga personalresurser? Vilka?
  • Hur planeras och testas de svenskspråkiga servicevägarna i välfärdsområdet?
  • Har man systematisk utrett vilka svenskspråkiga tjänster välfärdsområdet själv inte har kapacitet att erbjuda? Hur ska dessa tjänster ordnas?