Var ligger dubbelpolitikerns lojalitet?

Foto: Pixhill.com
Foto: Pixhill.com
17.3.2015

En stor del av riksdagsledamöterna är medlemmar av fullmäktige i sina hemkommuner. Praxisen är så etablerad att riksdagen undviker att sammanträda på måndagar för att ge tid för lokalpolitiken. Men vad händer om det uppstår intressekonflikter?

Uppgifter från kommunerna visar att riksdagsledamöterna också vinnlägger sig om att delta i hemkommunens fullmäktigemöten. Tanken på att förbjuda samtidigt politiskt engagemang på lokal och nationell nivå avvisar de flesta riksdagsledamöter kategoriskt.

Några svensk- och tvåspråkiga politiker på dubbla stolar

Anna-Maja Henriksson (SFP), Jakobstad

  • Justitieminister och Ålandsminister sedan 2011. Invald riksdagen 2007, i Jakobstads fullmäktige 1996. Styrelseordförande 2001-2008, fullmäktigeordförande 2009-2011.
  • I kommunalvalet 2012 röstmagnet nr 1, 1221 av de 3855 SFP-rösterna.
  • 2011-2014 närvarande vid 30 fullmäktigemöten av 37.

Mats Nylund (SFP), Pedersöre

  • Invald i riksdagen 2007, i Pedersöre fullmäktige 2012 med 97 av 3680 SFP-röster.
  • Närvarande vid 14 av 17 möten 2013-2014.

Carl Haglund (SFP), Esbo

  • Försvarsminister sedan 2012. Invald i Esbo fullmäktige 2004.
  • I senaste kommunalval 3135 av SFP:s 10 987 röster.
  • Närvarande vid 21 av 25 fullmäktigemöten 2013-2014.

Maarit Feldt-Ranta (SDP), Raseborg

  • Invald i riksdagen 2007, i Pojo kommunfullmäktige 2000, från 2009 Raseborg.
  • I kommunalvalet 2012 1008 (näst mest i kommunen) av socialdemokraternas 3818 röster.
  • Närvarande vid 18 av 30 möten, 2011-2014. I fjol frånvarande på grund av sjukdom.

Stefan Wallin (SFP), Åbo

  • Invald i riksdagen 2011, i Åbo stadsfullmäktige 2007. Olika ministerposter 2007-2012.
  • I senaste kommunalval 1565 röster av SFP:s 4436.
  • Närvarande vid 46 av 54 fullmäktigemöten 2011-2014.

Lars Gästgivars (SFP), Korsholm

  • Invald i riksdagen 2011, i Korsholms fullmäktige 1992. Första viceordförande i fullmäktige sedan 2013.
  • I kommunvalet 2012 397 av SFP:s 6891 röster.
  • Närvarande vid 27 av 30 fullmäktigemöten 2011-2014.

Thomas Blomqvist (SFP), Raseborg

  • Invald i riksdagen 2007, i Ekenäs fullmäktige 1992.
  • I kommunalvalet 2012 ortens röstmagnet med 1121 av SFP:s 6443 röster.
  • Fullmäktigeordförande, närvarande vid 29 av 30 fullmäktigemöten 2011-2014.

Silvia Modig (VF), Helsingfors

  • Invald i riksdagen 2011, i Helsingfors fullmäktige 2012 med 2003 av 5504 röster för Vänsterförbundet.
  • Närvarande vid 57 av 80 fullmäktigemöten 2011-2014.

Jan Vapaavuori (Saml), Helsingfors

  • Olika ministerposter sedan 2007. Invald i riksdagen 2003, i Helsingfors fullmäktige 1997, stadsstyrelseordförande 2005-2007.
  • Röstmagnet i kommunalvalet 2012 med 7894 av Samlingspartiets 76813 röster.
  • Närvarande vid 61 av 80 fullmäktigemöten 2011-2014.

Mikaela Nylander (SFP), Borgå

  • Invald i riksdagen 2003, riksdagsgruppens ordförande 2011. Invald i Borgå fullmäktige 2000, ordförande sedan 2005.
  • I senaste kommunalval röstmagnet med 1270 av de 6854 SFP-rösterna.
  • Närvarande vid 34 av 38 fullmäktigemöten 2011-2014.

…och några som inte längre har dubbelroll

Janina Andersson (Gröna), Åbo

  • I riksdagen 1995-2011. Medlem av Åbo stadsfullmäktige 1992-2004 och på nytt från 2013. I senaste kommunval 1758 av de grönas 12096 röster.

Peter Östman (KD), tidigare i Pedersöre

  • Invald i riksdagen 2011, i Pedersöre fullmäktige 1996.
  • I kommunalvalet 2012 röstmagnet med 246 av de 1574 rösterna för kristdemokraterna.
  • Avgick från fullmäktige 2013 på grund av flytt.

– Det är en demokratisk rättighet att ställa upp i val. Man blir inte mindre lämpad att sköta kommunala uppdrag bara för att man råkar ha ett annat politiskt mandat, säger riksdagsledamoten Stefan Wallin (SFP) från Åbo.

– Tvärtom kan man ju ha mycket att tillföra en kommun om man är engagerad i rikspolitiken. Man vet vad som händer och man är en levande påverkningskanal. Det skulle vara dumt att kastrera det lokala beslutsfattandet och hindra politiker att maximera sitt inflytande och mandat.

Wallin ser en korsbefruktning mellan uppdragen.

– Då man i riksdagen eller regeringen planerar en reform så har man konkreta lokala exempel på hur de tidigare besluten har utfallit. Man så att säga sitter i fullmäktige och tar lyra på sina egna beslut från riksdagen.

– Kommunfullmäktige har varit jättenyttigt för mig, jag har kunnat bära med mig erfarenheterna till riksdag och regering.

 Fötterna på jorden

Efterföljaren som försvarsminister och Svenska folkpartiets ordförande Carl Haglund är inne på samma linje.

– I allmänhet har det uppfattats som ett positivt fenomen att rikspolitiker engagerar sig i lokala frågor. Det håller också fötterna på jorden.

– Till exempel förra veckan besökte jag ett daghem i Esbo där föräldrarna var oroliga för trafikarrangemangen. Vi gick runt med dem och tittade på kvarteret. Att engagera sig i barnfamiljers vardagliga problem kan vara en bra motvikt till att fundera på till exempel krisen i Ukraina, säger Haglund.

Med lite varierande ord säger politiker från Larsmo till Borgå samma sak.

– Helsingforstjänstemän har inte alltid kopplingen till livet på lokal nivå, de kan ha svårt att se hur beslut utfaller i praktiken, säger Anna-Maja Henriksson (SFP), justitieminister från Jakobstad, där hon är fullmäktigeledamot.

De flesta betonar den här aspekten: att riksdagsledamoten eller ministern sitter i kommunfullmäktige för att lyssna och se.

– Det handlar om att det är lättare att göra god rikspolitik när man har en fot in i den lokala politiken, säger riksdagsledamoten Mats Nylund (SFP).

Han är lite udda i samlingen eftersom han blev riksdagsman först och kommunalpolitiker sedan. Han kom in i riksdagen känd som jordbrukarnas intressebevakare aktiv i producentorganisationen SLC.

– Inom intressebevakningen är det rentav så att man måste ha en maktbas på den lägre nivån för att kunna avancera till en hierarkiskt högre. Men staten är ju inte någon förlängning utav kommunen, det är en skillnad.

 Steg för steg

Maarit Feldt-Ranta, socialdemokrat från Raseborg, säger att det inte finns en så skarp linje mellan den ena och den andra politiska verkligheten.

– Många har börjat i kommunpolitiken och engagemanget växer fram småningom. Det ena ger det andra. Om du är duktig så börjar folk driva dig framåt. Sedan blir frågan när man ska hoppa av. Det kommer olika valperioder, folk väntar sig att man ställer upp och tar ansvar.

– En stor del av frågorna handlar ändå om mycket lokala saker, man vill att hälsocentralen fungerar och att biblioteket finns kvar. Tänker man på demokratin så kan jag inte svara på varannan fråga att ’det har jag inget att göra med’. Jag tror inte världen blir bättre om rikspolitiker inte skulle ha påverkningsmöjligheter på
lokal nivå.

 För mycket

 Men i praktiken har riksdagsledamoten eller ministern inte så lätt att hävda sig lokalt. Hen har nämligen inte tid att vara på plats.

– Jag måste ärligt säga att ju längre tiden går så desto svårare blir det att jobba med lokapolitiken. Man bor i Helsingfors och hinner egentligen inte hem annat än över veckoslutet, säger riksdagsledamoten Lars Gästgivars (SFP) från Korsholm.

Den lokala politiken i Korsholm råkar vara kraftigt polariserad kring frågan om en fusion med Vasa.

Gästgivars säger att han uppfattats som alltför Vasavänlig och därför är relationerna till hemkommunens andra toppolitiker kylig. Han får ofta höra att han inte gör tillräckligt i Helsingfors för sin hemkommun.

– Men allt de har bett mig göra så har jag gjort, säger han och hänvisar till en rondell i Kvevlax och kontaktskapande för att ge skärgårdsborna en röst i naturskyddsfrågor.

Gästgivars är den enda av dem Fikt ringt upp som säger att man gärna kunde lagstifta mot dubbla politikerroller av det här slaget.

– Men då ska det gälla för alla, säger han och tillstår att han själv ställde upp i senaste kommunalval för att försäkra sig om en lokalt synlig post inför riksdagsvalet.

Men det var sista gången.

– Jag kommer inte längre att ställa upp i kommunalval. Det finns alldeles tillräckligt många andra som vill göra det, säger han.

 Svek eller inte?

 Gästgivars och de andra österbottniska riksdagsledamöterna har funnit att de inte kan ha tunga poster både i hemkommunerna och i riket. Anna-Maja Henriksson avstod från ordförandeskapet i fullmäktige då hon blev justitieminister. Under början av sin riksdagsbana var hon ännu stadsstyrelseordförande.

Hon menar att hon kan påverka lokalt ändå. Liksom många andra kommuner har Jakobstad sina fullmäktigemöten på måndagar så att riksdagsledamöterna ska kunna delta.

– Jag kan vara med och påverka budgeten och alla större frågor i vår stad. Jag behöver inte sitta i någon nämnd för det.

– Då jag har varit med så länge så har jag en bra kunskapsbas och det tar inte länge för mig att komma underfund med var utmaningarna och bekymren ligger, säger hon.

Så Jakobstadsborna behöver inte känna sig svikna av sin flerfaldiga röstmagnet.

– Jag har nog ett äkta engagemang och jag har svårt att tänka mig att jag inte skulle ställa upp 
i kommunalval.

 Nära till makten

 I söder är det enklare. I Borgå heter fullmäktigeordförande Mikaela Nylander (SFP), samma person som är ordförande för Svenska riksdagsgruppen.

– Jag pendlar ju, jag har ingen lägenhet i Helsingfors, så det går alldeles bra.

– Jag sitter på de fullmäktigemöten som jag också annars skulle sitta på, säger hon.

Nåja, lite mera. Som fullmäktigeordförande sitter hon också med på stadsstyrelsens möten på måndagar. Borgå har fullmäktige på onsdagar.

Nylander säger att hon gärna tog emot en tung post i kommunen då det erbjöds.

Det har aldrig tidigare pågått så mycket på riksplanet som har så stor betydelse för kommunerna, är hennes motivering.

– Det finns en mängd beröringspunkter.

Som ledare för kommunfusionsutredningen med Borgås grannar känner hon av dem.

– Det har varit en enorm fördel för mig att samtidigt se inifrån vad som händer med vårdreformen. Jag har fått insikt inte bara i lagen utan också i hur olika partier resonerar om framtiden, säger hon.

 Balansakter

 Men vems talan för då dubbelpolitikern? För det blir väl någon gång konflikter mellan hemkommunens bästa och nationens bästa?

– Det är otänkbart att jag skulle ha andra mål när jag representerar Pedersöreborna i fulmäktige än då jag representerar svenskösterbottningarna i riksdagen, säger Mats Nylund.

Men han medger att det inte alltid är så lätt som medlem av ett regeringsparti att stå bakom alla lagförslag hemma i Pedersöre.

– Balans, är hans recept.

Anna-Maja Henriksson, Carl Haglund och Stefan Wallin säger alla att man ibland måste jäva sig, speciellt då man är minister.

– Man måste själv hålla reda på att man inte sitter i kommunen och besluter om en sak som man sedan också ska besluta om i regeringen, säger Wallin.

Haglund påpekar att det finns många andra som måste jäva sig ibland, till exempel på grund av bindningar till näringslivet.

Ibland har partiet en linje som är knepig för den enskilda att företräda på hemmaplan. SFP har till exempel av omsorg om Västnylands förbindelser motsatt sig planerade satsningar på en ny rakare järnväg mellan Åbo och Helsingfors, något som i sin tur den överväldigande majoriteten av Åbopolitikerna stöder.

Här sitter Stefan Wallin i kläm.

– Mitt villkor för att stödja ’entimmesbanan’ är att man samtidigt kan hålla kustbanan på en sådan nivå att den fortsätter att betjäna Västnyland som den har gjort, säger han.

 Inte vända kappan

Kristdemokratiska riksdagsmannen Peter Östman, som var kommunfullmäktigeledamot i Pedersöre tills han sommaren 2013 flyttade till Larsmo, säger att han har förståelse för att någon kan vilja begränsa dubbla engagemang.

– Men jag tycker att det är viktigare att man kan vara konsekvent i sina olika roller. Somliga agerar olika då de sitter på den rikspolitiska och den kommunpolitiska stolen, säger Östman.

Östman utesluter inte heller att han ställer upp i nästa kommunalval år 2017.

 För sent

Riksdagsledamöterna vill inte hålla med om att det är mest för partiets bästa som de ställer upp i kommunval.

Men riksdagsveteranen Janina Andersson (Gröna), som numera jobbar för Mannerheims barnskyddsförbund i Åbo och är medlem av stadsfullmäktige, säger att det är klart att partierna vill att riksdagsledamöterna ställer upp i det kommunala och samlar röster.

Hon själv tyckte att det blev lite för mycket med kommunpolitiken, Helsingforsresorna och små barn och lämnade fullmäktige 2005. Efter att ha lämnat riksdagen återvände hon till Åbofullmäktige 2012.

Hon håller inte med om att man kan påverka kommunalpolitiken enbart via fullmäktiges sessioner.

– Då ser man nog bara saker som redan är ganska färdiga, säger hon.

TEXT: MATHIAS LUTHER

Artikeln ursprungligen publicerad i Fikt 2/2015

 

LÄS OCKSÅ:

Partierna behöver sina starka namn