TACK!

Foto: Jonas Edswik
Foto: Jonas Edswik
4.10.2015

Aryan Archer växte upp i Kurdistan i norra Irak. Nu driver han Miramarkiosken i Mariehamn och har planer på att bygga hus på Åland.

Men vägen dit har inte varit en­kel.: krig, fattigdom ochdödshot i hemlandet. Ankomsten till Fin­land, kulturkrocken och väntan på asyl. Under flera år kunde han inte sova på nätterna.

– Jag vill tacka Finland som har hjälpt mig, säger Aryan Ar­cher igen. Han säger det ofta: Tack! Kanske beror det på att han fått vanan att säga ordet, men mest av allt är det nog för att han verkligen känner så. Han är tack­sam.

För livet. Och för att det just nu går bra: affärerna i Mirmarkiosken, går allt bättre. Där serverar han mat direkt från grillen, pizza och kaf­fe och fika för den som är sugen.

Och det dåliga vädret i som­ras gjorde att extra många hitta­de dit.

– Åland är mitt hem nu. Jag känner verkligen det. Och det har varit fint hur staden ställt upp. Nu klarar jag mig på egen hand.

Hotad till döds

Aryan flydde för cirka sex år se­dan från Kurdistan, via Syrien till Europa. Först hamnade han i ett flyktingläger och därefter skicka­des han till Finland och Rovanie­mi. Den finska polisen intervjua­de honom, tog hans fingeravtryck och försökte ta reda på varför han flytt. Men Aryan kunde väldigt lite engelska. De hade svårt att kommunicera med varandra.

Att komma från 30-graders värme till 30-graders kyla är en chock och extra svårt om du ald­rig sett snö.

Aryan Archer
2015-10-aryan-archer-liten
Foto: Jonas Edswik

Aryan kommer från Kudistan i norra Irak.När han fick dödshot över sig blev han tvungen att fly
via Syrien till Europa. Att komma till Finland blev först en chock men nu har han kommit till ro på Åland. Visst har livet fortfarande sina utmaningar, men nu kan han sova på nätterna och nu känner han sig trygg.

– Det var inte alls kul. Jag fick första hjälpen, mat och handpen­ning och alla var vänliga, men jag kände starkt att det inte var mitt ställe. Dessutom kände jag mig inte trygg på flyktingförläggning­en, jag var förföljd av irakiska flyktingar som hotade mig.

Hemma i Kurdistan jobbade Aryan för den kurdiska polisen men någonting gick fel. Archer fick ett dödshot över sig. Han blev tvungen att fly.

– Jag var rädd att de var efter mig igen och jag kunde inte so­va på nätterna. Några släktingar hjälpte mig till Sverige och däri­från åkte jag till England.

Men har man sökt asyl i ett eu­ropeiskt land kan man inte söka i ett annat och efter två månader skickades han tillbaka till Fin­land igen. Denna gång till Hel­singfors.

Välkommen att stanna

–Jag fick direkt ett bättre intryck av Finland i huvudstaden. Vädret var bättre och man såg folk på ga­torna. Jag blev intervjuad av po­lisen igen, men denna gång med tolk. Det gick bättre.

Och så började väntan på asyl. En väntan som han beskriver som otroligt stressande.

Archer kunde inte sova på nätterna, men lärde känna folk och träffade en tjej.

– Hon bodde i Vasa så jag flyt­tade dit med henne och börja­de lära mig lite svenska eftersom hon var svenskspråkig.

Efter nio månader kom beske­det.
– Jag var välkommen att stan­na!

Archer betonar varje ord när han säger det.

Nu kunde han få ett pass och han hade rätt att börja jobba. Hur han skulle gå till väga för att få ett jobb visste han inte, men kompisar hjälpte honom och gav tips och råd.

Startade eget

Då Archer besökte Åland tänkte han: här kan jag bo!

–Jag kände mig trygg. Dessut­om passade det mig bra att man pratar svenska. Rätt så snabbt fick jag tag på en lägenhet och se­dan flyttade jag hit.

Ams och socialen hjälpte ho­nom att komma igång och så började han studera svenska vid Medis. Han fick praktisera på olika resturanger, lärde sig baka pizza och fick kökserfarenhet och kunde starta eget.

– Hemma i Kurdistan jobba­de jag i min farbrors butik och utbildade mig till bilmekaniker. Nu har jag tagit körkort här, även för lastbil. Och så småningom vill jag även ta busskörkort så att jag kan jobba extra som busschauf­för.

Aryan tycker det har varit re­lativt lätt att komma in i det åländska samhället. Först lär­de han känna en kurdisk familj, som hjälpt honom mycket. Sedan kom hans bror till Åland och så fick han en god åländsk vän som ställt upp och gett råd. Nu har Archer många åländska vänner och bekanta, främst via jobbet.

– Några av mina kunder åker jag till och med ut och fiskar med.

Han funderar innan han talar och svarar ganska kort. Ibland le­tar han efter orden, ibland kom­mer de snabbt och spontant. Att lära sig svenska bra tycker Ar­cher att varit en förutsättning för att få kontakt med folk och för att förstå samhället. De myndighets­personer han träffat tycker han att varit hjälpsamma.

– Kanske beror det på att de inte har lika mycket att göra här.

Till Irak har han åkt ett par gånger. Mest av allt för att besö­ka sin mamma som är för gam­mal för att ta sig till Åland. Han vågar då inte visa sig utan rör sig på undangömda vägar. Uppväx­ten beskriver han som tuff och fattig. Pappan var kurdsoldat och sällan hemma. Archer tänker of­ta på att han hade viljat vara me­ra med pappan innan han dog.

Problem med ISIS

– Annars saknar jag inte så myck­et mitt hem. Det är inte bra där. Vi hade det svårt med Saddam Hussein, alla krig och många som dog. Nu har vi problem med ISIS och andra diktatorer. Vi har just haft nyval och han som suttit på makten i tio år fortsätter, lika maktgalen som alla andra.

Hemma på Åland har Archer anhållit om banklån. Det lät po­sitivt och han tror att drömmen om ett eget hus går i uppfyllelse.

– Tack Finland som hjälpt mig, säger han igen. Nu är resten upp till mig.

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här