Oppositionen ställer 11 kritiska frågor om vårdreformen – på tisdag svarar regeringen

Varför har regeringen inte tagit till sig kritiken från olika experter gällande den alltför snäva tidtabellen, hur ska reformen minska skillnader i hälsa och varför ska tjänsteproduktionen bolagiseras? Bl.a. det här frågar oppositionen i sin interpellation. På tisdag svarar regeringen.

Det är en enig opposition som vill ha svar på 11 konkreta frågor gällande vård- och landskapsreformen och den tillhörande valfrihetsmodellen. I den gemensamma interpellationen kan man utläsa en stor oro för vad de pågående reformerna kommer att leda till.

”Århundradets viktigaste reform, det vill säga omstruktureringen av social- och hälsovården, blir inte vad den var avsedd att vara. Människan glömdes bort och i stället trädde landskapsförvaltning och privatservice in på scenen”, skriver oppositionen i interpellationen.

Oppositionen lyfter fram flera orosmoment i reformerna. Dels handlar det om tidtabeller och tillgång till en jämlik vård, men också om hur det är tänkt att finansieringen ska ordnas och tjänsterna produceras. Oppositionen ställer sig t.ex. kritisk till att all tjänsteproduktion ska bolagiseras.

”Än så länge har regeringen inte kunnat uppge vilket mervärde vi får på riktigt för människan eller samhället, när produktionen av offentlig social- och hälsovård bolagiseras på bred front”, skriver oppositionen.

Valfrihetsmodellen hör till de delar av reformen som väcker mest kritik. Oppositionen är rädd att de privata bolagen lockar till sig lättskötta kunder och låter landskapen ta hand om de dyrare fallen.

”När social- och hälsovårdscentralerna får fasta anslag per klient eller patient, är det lätt hänt att de väljer de lätt skötta fallen och vältrar över kostnaderna för dyrare vård till landskapen. I själva verket gör regeringens modell det ganska lätt för centralerna att ägna sig åt kundselektering”, står det i interpellationen.

Den senaste veckan har diskussionen om hur valfriheten och vårdreformen påverkar barn- och mödrarådgivningen lyfts upp på bordet. Mirjam Kalland, rektor för Svenska social- och kommunalhögskolan, skrev t.ex. i sin kolumn i HBL 30.3 så här: ”Om rådgivningsverksamheten omfattas av den nya valfrihetsmodellen hotas ett nära hundraårigt utvecklingsarbete att falla sönder.”

Frågan om hur regeringen tänkt organisera rådgivningen i reformerna finns också med på oppositionens frågelista.

I interpellationen noteras också att regeringen inte har lyckats presentera hur svenskspråkigas rätt till vård på modersmålet de facto kommer att tryggas.

Här är frågorna oppositionen ställer i sin interpellation:

Har regeringen för avsikt att bolagisera vårt utmärkta system med rådgivningsbyråer, och varför i så fall?
Hur kommer regeringen att se till centralsjukhusen har tillräckligt omfattande jour och tillräckligt många kvalificerade medarbetare, om vården styckas upp och kompetensen inom specialiserad sjukvård bolagiseras?
Hur kommer regeringen att försäkra sig om att reformen minskar skillnaderna i hälsa och välfärd mellan å ena sidan människorna och å andra sidan regionerna, när expertisen anser att det inte kommer att lyckas med den modell som regeringen föreslår, är regeringen beredd att införa vårdreformen stegvis som många experter har rekommenderat och som det står i regeringsprogrammet?
Hur vill regeringen försäkra sig om att tidsplanen för att genomföra reformen håller och att exempelvis informationssystemen från början fungerar så att patient- och klientdata förmedlas på ett säkert sätt, patienterna och klienterna har tillgång till information som stöd för sina val och vårdpersonalen får sin lön utbetald i tid?
Hur motiverar regeringen skyldigheten att bolagisera tjänsteproduktionen när exempelvis EU inte ställer något sådant krav?
Hur tänker regeringen säkerställa att det finns sammanhållna vårdmodeller som inkluderar de samkommuner som redan har integrerat vården och fått mycket positiva resultat (Eksote, Siun Sote, Päijät-Häme, ESsote, Kajanaland, Soite)?
Hur har regeringen på riktigt tänkt tillgodose svenskspråkigas rätt att få social- och hälsovård på sitt modersmål?
Hur tänker regeringen förhindra att vårdföretagen välja sina kunder selektivt, när expertisen varnar för detta och det finns en uppenbar risk dels för över- och underbehandling, dels för ökad ojämlikhet?
Vilka konkreta åtgärder vill regeringen vidta för att förhindra den ständiga centraliseringen av vård- och omsorgsverksamhet och säkerställa små och medelstora företags och vårdproducerande organisationers ställning på marknaden?
Hur kommer regeringen själv att försäkra sig om att vård- och omsorgsföretagen betalar skatt i Finland?