Olika sidor av vårdreformen
En politiker, en partigruppering eller en regering som medvetet lanserat reformprogrammet ”Dags att urholka den kommunala självstyrelsen” hade omedelbart blivit utbuad. Det oaktat är det precis där vi landar om förslaget till ny organisation för social- och hälsovården går igenom. Kommunernas direkta inflytande över vård och omsorg minskar, när linjebesluten om pengar och servicenivå kommer att fattas i de fem vårddistrikten.
Det finns ingen naturlag som säger att kommunerna måste ha många uppgifter. Enligt grundlagen kommer kommunerna att fortsätta vara kommuner så länge de har beskattningsrätt och styrs av ett fullmäktige som valts av kommuninvånarna. I ljuset av hur kommunen utvecklats sedan 1960-talet innebär vårdreformen en radikal förändring. I Finland, liksom i resten av Norden, har vi hängt upp kommunens legitimitet på serviceproduktionen. Om kommunen slutar vara serviceproducent, vad är den då bra för?
Krasst uttryckt slår vårdreformen hårdast mot de största kommunernas självbestämmanderätt. Helsingfors, Åbo och Esbo har vant sig vid att driva en omfattande egen verksamhet och att rätt suveränt styra över sin egen budget. I små kommuner, som Sagu eller Ingå, har grannkommuner och samkommuner redan i dag stort inflytande över ekonomin.
Pengarna för social- och hälsovården kommer att röra sig i ett eget system. Nationellt ger det överblick över vart pengarna tar vägen. Lokalt ger det mindre rörelsefrihet. I dag är det möjligt att ta pengar från anslagen för gatuskötsel och satsa dem på äldreomsorg om kommunfullmäktige bestämmer så. Efter reformen blir det svårare.
Bland dem som applåderar vårdreformen finns både sådana som älskar den kommunala självstyrelsen och sådana som ogillar den.
I en del av de minsta kommunerna uppfattas vårdreformen som en lättnad. Att bli av med dyra uppgifter inom vård och omsorg ger kommunen möjlighet att leva vidare och att satsa krafter på de uppgifter som finns kvar: mark-planering, skola, näringspolitik.
De som ogillar den kommunala självstyrelsen, eller åtminstone den variation som kommer av att kommuner gör samma sak på olika sätt, är nöjda med att vårdreformen leder till en starkare statlig styrning av vård och omsorg.
Oavsett om det är riksdagen, Kesko, VR eller vårddistriktet som fattat ett beslut som är ogynnsamt för lokalbefolkningen, är det de lokala politikerna och tjänstemännen som kommer att konfronteras med lokalbefolkningens missnöje. Att ”någon annan” fattar viktiga beslut om kommuninvånarnas pengar och service är inte okänt i det finländska systemet, men kommer att bli särskilt tydligt efter vårdreformen.
