Gröna har det svårt på svenskspråkiga orter, Sannf har kört förbi – SFP är kameleonten som brädar Centern

Centern står i skuggan för SFP på svenska landsbygdsorter. Bilden från partiets valvaka i Kuopio.
Centern står i skuggan för SFP på svenska landsbygdsorter. Bilden från partiets valvaka i Kuopio. (Akseli Muraja)
17.6.2021

Centerns magra framgång i kommuner där svenskan dominerar beror på att SFP tar rollen som bondeparti. I städerna är partiet ändå borgerligt liberalt.

Om man bryter ut de tvåspråkiga kommunerna ur det nationella resultatet i kommunalvalet kan skillnader noteras.

En är att De gröna klarar sig bättre i de tvåspråkiga kommunerna än i landet överlag, speciellt om finska är majoritetsspråk. Men i tvåspråkiga kommuner där svenska är majoritetsspråk är De grönas stöd lägre än till exempel Sannfinländarnas.

Kim Strandberg, akademiforskare vid Åbo Akademi, är inte överraskad.

– Det handlar om kommuner på landsbygden. Där ses De gröna som fiende nummer ett, som ett parti som inte förstår sig på landsbygdsbefolkningen. I det tvåspråkiga Finland med finska som majoritetsspråk ryms många städer. Där fungerar De gröna men på landsbygden är de illa omtyckta.

Strandberg säger att den ideologiska skiljelinjen i finländsk politik symboliseras just nu av, å ena sidan, De gröna och, å andra, av Sannfinländarna. Den skiljelinjen går också mellan stad och landsbygd, vilket Sannfinländarna insett.

– Det är egentliga deras starkaste område. Sannfinländarna når äldre arga män på landsbygden. Inför valet försökte Sannfinländarna tvätta bort stämpeln som ett svenskhatarparti. Det kommer de säkert fortsätta göra, eftersom valresultatet var bra och de fick in fler fullmäktigeplatser i Svenskfinland.

Kim Strandberg.

Att vänta i Svenskfinland är alltså populistiskt enkla svar på svåra frågor, där till exempel miljöskyddsåtgärder utpekas som överdrivna. Strandberg säger att det är möjligt att Sannfinländarna lyckas föra en sorts oppositionspolitik i de svenskspråkiga kommunfullmäktige de blivit invalda – till exempel med hjälp av partipolitiskt obundna grupperingar.

Hur väl Sannfinländarna lyckas med detta, och samtidigt etablera sig i kommunalpolitiken på orter där svenska är majoritetsspråk, hänger mycket på enskilda politiker, säger Strandberg. Han påpekar att inte alla ärenden i fullmäktige lämpar sig för oppositionspolitik – många är bara anmälningsärenden – och kommunala frågor tenderar att vara mer praktiska än ideologiska.

Ska SFP i städer och kommuner som till exempel Vasa, Sibbo och Kyrkslätt oroa sig för att Sannfinländarna blir en naturligare samarbetspart för Samlingspartiet?

– Samlingspartiets oppositionsroll i riksdagen har lett till en övertolkning att det är ”Sannfinländarna light”. Men visst, man kan i Samlingspartiet ana det gamla ”hem, tro och fosterland” som tidigare definierade partiet. På kommunalt plan hänger samarbetet mellan partier ändå på gamla traditioner, vilket kan göra det svårt för ett uppstickarparti som Sannfinländarna.

Centern gjorde ett bättre val än väntat, även om man tappade mycket jämfört med valet 2017. Sett till stödet i de tvåspråkiga kommunerna verkar Centerns anhängare finnas på helt annat håll.

– Det handlar om vad SFP är. SFP är alla partier: på landsbygden är SFP Centern, i städerna ett borgerligt liberalt parti. Dessutom har Centerns svenskspråkiga distrikts klåperier inte skapat något förtroende. Mest handlar det ändå om att SFP är ett bondeparti, speciellt i kommuner med svensk majoritet. I den mån partiet är borgerligt i dessa orter är det för att värna om småföretagarna – vilket också Centern gör och därmed har SFP även tagit det utrymmet.

SDP har, genom FSD, stöd på vissa orter i Svenskfinland men Magmas undersökning dagarna innan valet visar att unga väljare i allt större utsträckning dras till De gröna. Strandberg tror att det här är något som SFP också måste beakta.

– Många tänker säkert att unga röstar på SFP när de blir äldre men jag tror inte att urbana unga har samma koppling till partiet. Jag säger inte att man blir rotlös i en storstad men miljöerna är brokigare och om det finns svenskspråkiga i andra partier än SFP kommer allt fler att rösta på dem.

Strandberg tror ändå inte att SFP behöver vara oroligt för att tappa det femprocentiga stöd som partiet haft under en lång tid. SFP:s kameleontroll – att kunna vara ett parti både för landsbygd och stad – är räddningen. Dessutom stjäl Sannfinländarna inte väljare av SFP på samma sätt som partiet stjäl av Centern och i viss mån Vänsterförbundet och SDP.

Lågt valdeltagande, vilket brukar gälla för kommunalvalet, gynnar dessutom SFP. Också då partiets väljare blir på sofflocket blir andra partiets anhängare det i ännu högre grad.

På tal om det låga valdeltagandet, speciellt bland unga, så tycker Strandberg att man borde fokusera på andra sammanhang där unga människor är aktiva, till exempel klimatfrågan.

Klart är att partiorganisationerna inte lyckats fånga upp detta engagemang och även om val är nödvändiga för att kunna erbjuda jämlika förutsättningar att påverka så måste den representativa demokratin kompletteras med andra former för delaktighet, säger Strandberg.

– Den yngre generationen röstar inte av plikt. Allt är så mycket mer splittrat, individualistiskt och sporadiskt för dem. Ytterligare påverkningsmöjligheter behövs för att stärka representativiteten.

Läs också: Georg Boldt: Rösträtt för sextonåringar skulle tvinga partier att tänka om