Direktörer till regeringen: ”Stram tidtabell kräver snabb info om finansieringen”

27.11.2015

Nu blir det bråttom, regeringen vill ha kommunernas utlåtande om vårdreformen redan i slutet av januari.  ”Finansieringen måste klarna före det”, kontrar Rurik Ahlberg i Korsholm.

”Vi anpassa tidtabellen för stadsstyrelsens och -fullmäktiges sammanträden så att utlåtandet blir klart inom utsatt tid. Desto mera har vi inte hunnit fundera på det ännu.”, säger Hans-Erik Lindqvist i Närpes.

Kommuntorget bad några kommun- och stadsdirektörer att skriva ned sina reaktioner på vårdreformen. Texterna uppdateras och kompletteras kontinuerligt. Senast tillsatt: Mikko Ollikainen samt reaktioner på regeringens strama tidtabell för utlåtanden. 24.11 tillsatt Christina Båssars kommentar om tidtabellen för kommunernas svar.

Mikko Ollikainen, Vörå: Ovissheten har gjort att  styrfarten lider, man väntar på besked på vad reformen medför. Och han listar en lång rad frågor som kommunerna behöver svar på. Det handlar om finansieringen, närservicen, vad en begränsad jourverksamhet innebär, fastigheterna, investeringar…

– Personligen hade jag velat ha åldringsvården i kommunerna. Det skulle ge en annorlunda trygghetskänsla både vad gäller lokalkännedomen, språket och dialekten.

Ollikainen säger att  18 självstyrande områden och förmodligen också ett eget vårdområde är bra ur ett svenskt österbottniskt perspektiv.

– Jag tror inte detta medför fler kommunsammanslagningar. Det finns många uppgifter kvar i kommunerna och det är viktigt ur ett identitetsperspektiv. Företagen och föreningarna är viktiga samarbetspartners  för att hålla livskraften. Dessutom torde budgeteringen i kommunerna bli enklare.

Olavi Kaleva, Lovisa: Bra om man äntligen kommit fram till en lösning som håller slutliga behandlingen i riksdagen. Frågetecknen är ändå många: till exempel beträffande rätten att välja serviceproducent, hur man finansierar helheten osv.

Socialvården har det inte talats om och det är oroväckande. Hur kan ett storområde ta hand service som borde skötas mycket nära kunden?

De språkliga aspekterna är viktiga, lika rätt till vård på modersmålet kan bli problematiskt. Därför bör vårdområdena struktureras så att de bäst garanterar kvalitativ vård.

Avståndet till serviceproducenten kan bli betydligt längre på mindre och avlägsna orter då kommunerna själva  inte kan påverka vilka hälsocentraler och sjukhus som blir kvar.

I Lovisa kan vi inte vara säkra på att vi får behålla vår mångsidiga hälsocentral. Oron är befogad då det finns ett sjukhus i Borgå och Helsingfors är ”bara” på en timmes avstånd.

Jag är också skeptisk till att strukturförändringen skulle leda till betydliga inbesparingar, speciellt om valmöjligheten förverkligas väldigt brett. Jag är inte säker på att patienten drar den största nyttan eftersom en likadan vård inte kan garanteras heltäckande i vårt land.

Rurik Ahlberg, Korsholm: För kommunerna är det viktigt att en tillräcklig finansiering garanteras för att självstyret skall vara reellt. Om inte denna finansiering presenteras av regeringen i god tid före 28.1, så blir det en svår utlåtanderunda som kan hota hela tidtabellen.

Det finns en stor risk att alla medel  kanaliseras till vårdområdena och kommunernas uppgifter förringas, trots att kommunerna skall stå för skola, daghem, näringslivsfrågor och så vidare.

I den fortsatta processen är rätt balans mellan stat, självstyrande område och kommun viktig.

Jag är inte nöjd med att staten skall få ett väldigt stort inflytande över pengarna. Både kommuner och självstyrande områden måste kunna bestämma över sig själva. Annars blir det ju centralstyrning, vilket inte är bra.

I Österbotten är ett eget självstyrande område en acceptabel modell. Men staten har inte kommunicerat ut att Finlands hållbarhetsgap inte i så stor utsträckning beror på dagens vårdstrukturer, utan på att vi har en allt äldre befolkning som behöver dyr vård.

I flera kommuner har vi stora mängder barn som behöver både daghem och skola. Enkelt sagt beror finansieringsgapet på att vi har alltför få människor som betalar skatt i förhållande till dem som använder sig av mycket service.

Vårdreformen ändrar inte på detta. Till den delen handlar vårdreformen om en politisk quick fix, reformen ser bra ut men själva verkligheten ändrar den inte alls.

Jag är förvånad över den politiska passiviteten. Den närmaste vården borde behållas i kommunernas händer – det tycker jag är klart. Ändå är det bara ett fåtal politiker som talat för detta. Vi har nu i Finland en övertro på en totalintegrering av socialvård, primärvård och specialiserad sjukvård. Den kommer inte att ge så mycket som man förväntar sig.

Christina Båssar, Korsnäs: Tidtabelllen för hur kommunerna ska svara staten är väl inte omöjlig nu då det gäller enbart att ta ställning till områdesfrågan. Lite knepigt blir det när vi då plötsligt förväntas ge utlåtande och förslag till vilka andra uppgifter som ska överföras till detta regionala område, utan att veta desto mera om uppbyggnaden av organisationen eller funktionerna.

Är det tänkt att SOTE området ska bli en slaskhink med uppgifter som ingen annan vill ha?

Positivt  med hela reformen är tanken om integrering av de olika trapporna i vården, ett flexibelt system med en upprätthållare som kan fördela resurser effektivt så att patienterna får den vård som de behöver.

Negativt är att hela reformen verkar bli ett politiskt slagfält och inte en äkta omtanke om hur vi betjänar invånare bra.

Omsorgen om de anställda verkar vara minimal.

Utmaningen blir att se till att det finns en tillräcklig servicenivå ute på landsbygdenså att alla åldersgrupper kan bo och få sin utkomst på landsbygden. Hoten är att närservicen dras in från landsbygden.

Vissa delar av socialvården passar säkert riktigt bra inom ett större regionalt sammanhang. Men reformen är sjukvårdsstyrd, den sociala sidan kommer i skymundan. Traditionellt har den sociala verksamheten har de bästa förutsättningarna att fånga upp problem i ett tidigt skede.

Hur man ska bevara lokalkännedom, tidigt ingripande och närhet i en stor regional enhet. Jag hade hellre sett en modell lik den regionala sjukvårdsnivån i Sverige.

Och hur ska det gå med byggnaderna då verksamheten blir regional? Korsnäs Kurscenter övertogs av samkommunen för utbildning och kultur. Då ekonomin skulle saneras avslutades verksamheten i Korsnäs snabbare än vi kunnat tro. På sikt ansvarar kommunen för underhåll även av tomma byggnader. Nu har vi ju lyckats lösa det med hyresavtal med Röda Korset och boende för asylsökande, men i ett litet samhälle har vi inte råd med många tomma byggnader.

Om kommunerna nyligen investerat i byggnader som blir tomma, hur går det med skulderna om man investerat med lånta medel? Stora värden finns då kvar i kommunernas balansräkningar medan man i värsta fall måste slumpa bort byggnaderna för att få bort driftskostnaderna. Stora försäljningsförluster försämrar kommunernas ekonomi.

Om hela social- och hälsovården tas bort från kommunerna räcker inte de totala statsandelarna i Finland till för att finansiera dessa kostnader. Egen beskattningsrätt skulle ge det självständiga området större ekonomisk valfrihet. Risken är att staten fastställer en finansiering på ett medeltal för hela landet och då uppstår stora regionala skillnader.

Jag förväntar mig att den Svenska reformgruppen ska bevaka de olika skedena så att vi har förvaltning, service och anställda inom social- och hälsovården som fungerar och verkar på svenska. Aktuell information måste ges till beslutsfattare i  arbetsgrupperna och information tillbaka ut till kommunfältet.

Hans-Erik Lindqvist, Närpes: Det är positivt att det blir 18 självstyrande områden utgående från landskapen. I Österbotten betyder det ett område där tvåspråkigheten fungerar bra.

Negativt är att nivån på jouren vid Vasa centralsjukhus kan försämras. Det blir utmanande att anpassa verksamheten till läget efter att vården flyttats ur kommunen. Mycket beror förstås på de ekonomiska förutsättningarna.

Jag skulle helst sett att närservicen, bland annat socialvården blivit kvar i kommunens organiseringsansvar. Överhuvudtaget har man talat alltför litet om social- och primärhälsovården i vårdreformen – det mesta har handlat om specialsjukvården.

För invånarna är närservicen det allra viktigaste.

Gällande byggnaderna är det bästa alternativet sannolikt att de blir kvar i kommunernas ägo. Det kan ändå bli problematiskt att de nya social- och hälsovårdsområdena ska hyra utrymmena av kommunerna – vilka byggnader behövs, vad är hyresnivån och hur blir det med investeringarna i väggar?

Vårdreformen för även med sig en skatte- och statsandelsreform – vad blir kvar av pengarna till kommunerna? Den nya kommunen är något helt annat än nuvarande kommun. Den har färre uppgifter men är fortfarande mycket viktig för människorna.

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här