Byråkrati hinder för livskraftig landsbygd

Foto: Pixhill.com
Foto: Pixhill.com
8.6.2015

Hur ska landsbygdskommunerna utveckla sin livskraft? Det finns ett behov av att organisera kommuninvånarnas tjänster på allt mer flexibla och effektiva sätt, men samarbetet mellan den offentliga och privata sektorn fungerar inte alltid så smidigt.

Upphandling har blivit ett skällsord. Kommunerna är i dagsläget tvungna att konkurrensutsätta varor och tjänster med arbetskrävande berednings- och urvalsprocesser. Från företagarhåll har det riktats kritik mot att reglerna för offentliga anbudsförfaranden inneburit att i synnerhet småföretag inte har några möjligheter att delta. Upphandlingslagen anses på många håll vara misslyckad och lagen ska nu ses över.

Lagstiftningen styr ändå inte innehållet i upphandlingarna och kommunerna kan om de så önskar konkurrensutsätta mindre helheter. Men verksamheten kräver kompetens och förtrogenhet med många specialområden. Konkurrensutsättning antas automatiskt ge besparingar och det lättaste sättet att klara av den komplicerade processen är att använda det lägsta priset som urvalskriterium. Innehållet i och kvaliteten på de tjänster som ska köpas blir sekundära, trots att lagens främsta syfte har varit att det görs så bra upphandlingar som möjligt.

För att få kontraktet kan ett företag falla för frestelsen att sälja sina tjänster så billigt att det inte lönar sig i det långa loppet. På landsbygden är efterfrågan liten för företagen och kommunen är ofta företagets största och viktigaste kund. Ändå behöver företagen också privatkunder för att kunna bedriva lönsam verksamhet och också växa i framtiden.

Ingen offentlig broms

Kommunerna uppmuntras till att övergå från traditionell näringspolitik till en politik som fokuserar på livskraft. Ansvaret för livskraftspolitiken ligger hos hela kommunkoncernen och i synnerhet kommunledningen. Livskraftsaspekten behövs i allt beslutsfattande i kommunen, oberoende om det gäller tillhandahållande av service, planering av markanvändningen eller kompetensutveckling.

Utvecklingschef Jarkko Huovinen på Kommunförbundet säger att avsikten är att den offentliga sektorn åtminstone inte ska vara en broms för verksamheten. Välfärd kan inte skapas endast genom att upprätthålla arbetstillfällen.

– Folk gör sina egna val och det borde också synas i organiseringen av tjänster. Exempelvis konceptet med servicesedlar förändrar kommunens och företagens roll. Det ger valmöjligheter, överför ansvar till användarna och styr den lokala dynamiken, säger Huovinen.

– Man bör fråga sig om de åtgärder som vidtas bidrar till att kommuninvånarna vill använda servicen. Är planläggningen i kommunen sådan att den stärker områdenas attraktionskraft? Aktiverar åtgärden kommuninvånarna att ta ansvar för sitt eget välbefinnande? Skapar den dynamik och anpassningsförmåga?

I organiseringen av krävande social- och hälsovårdstjänster bör man gå in för lösningar som skapar ny utveckling. Om det finns efterfrågan på någon verksamhet i kommunen måste det gå att ändra lokalernas användningsändamål så att de lämpar sig för den nya verksamheten. Kommunhus och skolor som står tomma kan bli en omgivning för företagsverksamhet. En sjukhusbyggnad kan byggas om till ett välfärdscentrum som skapar förutsättningar för företagare inom vårdbranschen.

– Exempelvis Lahtis, som har ett flyttningsöverskott, bygger ut stationsområdet med tanke på pendlingen till huvudstadsregionen. Det samma gäller tillväxtkorridoren Helsingfors–Tavastehus–Tammerfors. För invånarna är den snabba spårförbindelsen en trygghet om man byter arbetsplats, säger Huovinen.

I glesbygden är det svårare att hitta sätt att öka attraktionskraften i området. Vid sidan av trafikförbindelserna är också nätförbindelserna en stor utmaning för kommunerna. Goda internetförbindelser möjliggör näthandel och distansarbete. Trots att de digitala tjänsterna i sig erbjuder nya lösningar i glesbygdsområdena får man ändå inte låta det egna områdets centrum utarmas. Träffpunkter och hobbyverksamhet är viktiga och en förutsättning för trivseln.

Utvecklingsbolag sparrar mikroföretag 

Företagsrådgivarna i kommunernas utvecklingsbolag är viktiga aktörer inom sitt område. Huovinen önskar att staten i fortsättningen skulle delta i kostnaderna för utvecklingsbolagens verksamhet.

– Det uppstår flest nya arbetstillfällen i mikroföretag. De är också den främsta målgruppen för den offentliga företagsservicen. Mikroföretagen har inte råd att anlita kommersiella företagskonsulter, säger Huovinen.

Även om trenden ser dyster ut för landsbygden, ser Huovinen ljusglimtar i vissa verksamheter.

– Trots att läget nu påverkas av recessionen är utsikterna goda till exempel i gruvindustrin, träbyggandet och hästhushållningen. Bioekonomin är ännu rätt outvecklad, men den ger mångsidiga möjligheter.

Finansieringen av projekt för landsbygdsutveckling är försvinnande liten i förhållande till bruttonationalprodukten och projekten är vanligen kortvariga. Satsningarna bör framför allt stödja förändring, stärka förutsättningarna och bidra till att det skapas nya företag, menar Huovinen.

Kostbranschen vill ha friska tag  

Livsmedel, framför allt ekologisk och närproducerad mat, anses vara en stark tillväxtbransch. Genomförandet av utvecklingsprogrammet för den ekologiska branschen är ett av regeringens spetsprojekt som alla förvaltningsområden har förbundit sig att arbeta för.

Vissa utvecklingsåtgärder är de samma som i programmet för närproducerad mat. De huvudsakliga målen är att öka utbudet för att det ska motsvara efterfrågan och att höja förädlingsgraden.  Åkerarealen för ekologisk odling bör utökas och det måste bli lättare att få ut ekologiska produkter på marknaden, eftersom det endast finns 60 procent av ekologiskt i detaljhandeln i Finland i dag.

Den förra regeringens program för närproducerad och ekologisk mat har stötts och blötts i två år. Regleringen och byråkratin som belastar landsbygdens odlare och livsmedelsföretagen har inte luckrats upp. Producenternas energi och tid går åt till att räkna ut olika former av stöd och eurobelopp. Framför allt finns det många hinder för företagande inom livsmedelsbranschen.

Särskilt beskt smakar den detaljerade regleringen, men framför allt upphandlingslagen, enligt producenterna. Många producenter upplever att kommunernas upphandlingar görs så långt från det egna området som möjligt, koncentrerat och billigt, och kvaliteten spelar mindre roll.

Konkurrenslagen utgör ett konkret hinder för småproducenter att lämna gemensamma anbud.  Inte ens andelslag duger som anbudsgivare.

– Ett marknadsföringsandelslag med 2–3 odlare kan till exempel inte komma med något prisönskemål för en produkt som de erbjuder gemensamt, eftersom det skulle strida mot konkurrenslagen.  Lagens syfte har säkert varit att beakta konsumentens intressen, men nog är det galet då odlarna inte kan bedriva samarbete. Sådana onödiga hinder bör undanröjas, säger Reijo Käki, ekosakkunnig.

Enligt Käki krävs det betydligt större ambitioner i utvecklingsplanerna för landsbygden.

– Då den traditionella odlingens lönsamhet är dålig, är ekologisk odling en möjlighet för odlarna att få bättre produktivitet. Ekologisk odling är tryggt, eftersom några stora förluster inte hinner uppstå. Men efter att skörden har bärgats, borde produkterna också fås ut på marknaden.  Landsbygdsverksamheten är splittrad, och nu behövs uppsamlings- och distributionskedjor, säger Käki.

Jaakko Nuutila på Finska ekologiska forskningsinstitutet anser att man borde komma bort från lapptäcket av projekt och skapa en tydlig helhet och öka medvetenheten om de goda effekterna av ekologisk produktion. I dagens projektvärld känner de olika aktörerna inte till varandra ens inom samma hus. Enligt Nuutila borde finansiärerna kräva samarbete. Rådgivningens kvalitet och omfattning borde dessutom förbättras.

– Beslut om ekologisk mat bör tas med i kommunernas strategier. Den offentliga kostservicen är en stor kvarn, där saker kan drivas vidare i praktiken. I utbildningen inom restaurangbranschen borde man å det snaraste inkludera det ekologiska konceptet också på andra sätt än bara som korta separata kurser. På det sättet får vi kunniga upphandlingschefer i framtiden, säger han.

I regeringens program för utveckling av ekobranschen, Mera ekologiskt!, konstateras det att förvaltningen ger verktyg, men de olika aktörerna inom ekobranschen producerar maten och levererar den till bords via detaljhandeln och storköken.

Jaakko Nuutila frågar vad de olika ministerierna har gjort för att nå de mål de själva ställt. Det offentligas olika metoder är beskattning, lagstiftning, stödpolitik och rådgivning inom alla förvaltningsområden – det kan inte läggas ut till medborgarna.

– Om alla förvaltningsområden har förbundit sig till målen, borde inte då ekologisk mat redan serveras i garnisoner, skolor och vårdinrättningar? I kulturprogrammet ingår balett, men var finns matkulturen? Lärde vi oss att dansa balett innan vi lärde oss att äta i Finland.

TEXT: MARJA MARTIKAINEN

HÅLL KOLL PÅ KOMMUNSEKTORN.
Beställ Kommuntorgets nyhetsbrev här