Analysen: Ny regering, ny retorik

Med det nya regeringsprogrammet fick vi en ny uppsättning ord som beskriver kommunernas roll i samhällsbygget. Där regeringen Katainen sa ”enhetliga tjänster”, ”starka primärkommuner”, ”koncentrera till tillräck­ligt stora servicehelheter” och ”hantera servicemarknaden” säger Juha Sipiläs regering ”gemenskap mellan människor”, ”ansvarstagande”, ”livskraft” och ”kan vara olika”.

Dessutom sägs det rakt ut att ”regeringen vill se framtidens kommun inte så mycket som en tillhandahållare av tjänster, utan som en ak­tör som främjar livskraften, företagsverksamheten och sysselsättning­en i området”. Det har alltså skett en klar förskjutning i beskrivningen av kommunernas roll i samhällsbygget.

”Det finns ingen mytisk kom­munal identi­tet som är helt oberoende av innehållet i den kommunala verksamheten.”

I regeringen Sipiläs beskrivning av kommunernas roll samsas en del politisk pragmatism, en del klok insikt och en del tom retorik. Den politiska pragmatismen hänger samman med det som står på ett an­nat ställe i regeringsprogrammet. Ansvaret för vård och omsorg ska överföras till högst 19 självstyrelseområden. I augusti föreslog en ex­pertkommitté att områdena ska bli 9–12. Lyckas reformen kommer kommunerna i framtiden ohjälpligt att ha färre serviceuppgifter och stå inför en omorientering i sitt uppdrag.

Den kloka insikten hänger samman med erfarenheterna från den förra valperioden. Försöker man göra kommunerna så stora att de klarar av nästan all lagstadgad service på egen hand, är det lätt hänt att man tappar en del av det som gör att en kommun är en kommun, och inte bara en statlig lokalförvaltning. Lokalkännedomen. De rim­ligt korta avstånden mellan beslutsfattare och invånare. Det demokra­tiska beslutsfattandet.

Tom retorik är det däremot när ministrar, tjänstemän och konsul­ter får det att låta som om det fanns ett motsatsförhållande mellan att främja kommunens livskraft och att satsa på kommunal service. Det är fel och det är ohistoriskt. Hannu Soikkanens historik över landskom­munerna i Finland – den kom ut 1966, men är läsvärd än i dag – vi­sar att det som i alla tider fått fart på lokalbefolkningen är skolor, fat­tigvårdsinstitutioner och sjukhus. Det finns ingen mytisk kommunal identitet som är helt oberoende av innehållet i den kommunala verk­samheten.

Det är inget fel med att önska att kommunerna ska förbättra för­utsättningarna för företagsamhet. Det är samtidigt en sektor där spå­ren förskräcker, i synnerhet om vi inte talar om att göra bygglovspro­cesserna snabbare, utan om aktiv näringspolitik. Det har hänt både en och två gånger att skattemedel sköljts rakt ner i vasken till följd av överdimensionerade näringspolitiska ambitioner. God barnomsorg är däremot en faktor som främjar sysselsättningen, precis som regerings­programmet förutsätter, samtidigt som satsningarna finns inom ett område som kommunerna behärskar och där kommunala beslutsfatta­re sällan gör spektakulära fel. Är det någon som hört om lyxiga dagis­lokaler som står tomma, om höga bonusar till dagisföreståndare eller om dyra bjudresor till Educamässan i Helsingfors?

De nordiska kommunernas breda ansvar för infrastruktur, skola, vård och kultur har gett de kommunala beslutsfattarna många instru­ment för att utveckla lokalsamhället. Alltid har beslutsfattarna inte för­mått utnyttja kombinationsmöjligheterna, men att de funnits där har varit en styrka som det är värt att begrunda när vi står på tröskeln till ett nytt sätt att tänka om kommunerna.