Tillgänglighetsfrågor borde bli en del av vardagen

Rättigheterna för personer med  funktionsnedsättningar har förbättrats markant de senaste 20 åren. Men det finns fortfarande utrymme för förbättring och målet måste vara bättre kunskap och större förståelse hos beslutsfattarna.

För drygt tio år sedan antogs konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i FN. Konventionen bygger på tidigare överenskommelser om mänskliga rättigheter och konkretiserar hur vi kan inkludera fler människor i samhället. Att förbättra tillgängligheten handlar om att ta bort hinder i omgivningen, men fram-för allt om att planera enligt principerna om design för alla, så att man endast i undantagsfall behöver skapa särlösningar för enskilda grupper.

Det finns ingen sammanställd statistik över personer med olika sorters funktionsnedsättning, men en försiktig uppskattning är att det finns 50-60 000 synskadade, 100 000 med hjärnskada och nästan 750 000 med nedsatt hörsel.

Tillgänglighetsfrågorna kan delas upp i tre delar:

1. Ny förordning om tillgängligt byggande

Förordningen om tillgänglighet i byggnader – tillgänglighetsförordningen – trädde i kraft i Finland i januari 2018. Kommunen måste beakta kraven i förordningen när den beviljar bygglov, men även vid planering och byggande av utrymmen för den egna verksamheten.
Kommunerna har redan tidigare jobbat med tillgänglighet. 2004 tog Helsingfors stad i samarbete med flera andra kommuner fram regler och lösningsmodeller som sedan har uppdaterats och utökats.

Tillgänglighet i den allmänna utemiljön behandlas nästan inte alls och guidning för personer med funktionshinder fungerar ofta dåligt.

Tillgänglighetsombudsman Pirjo Tujula vid Helsingfors stad saknar dock flera viktiga ele-ment i förordningen.

– Tillgänglighet i den allmänna utemiljön behandlas nästan inte alls och guidning för per-soner med funktionshinder fungerar ofta dåligt, säger hon.

Tujula skulle också önska bättre förståelse för hur man skapar fungerande lösningar. De som planerar och bygger måste ha kunskap om tillgänglighet för att kunna förverkliga målet om att alla användare ska ha samma tillgång till miljön.

– Kraven i förordningen lämpar sig inte för alla byggnader. Till exempel bredden på passager i offentliga miljöer där flera personer i rullstol ska kunna mötas räcker inte till.

2. Digital tillgänglighet

Den andra delen handlar om digital tillgänglig-het, och utgår från kraven i EU:s webbtillgänglighetsdirektiv som trädde i kraft 2016. Kraven i direktivet implementeras i Lagen om tillhandahål-lande av digitala tjänster från april 2019.

Kommunernas webbplatser måste vara tillgängliga för användare med funktionshinder senast i september 2020. Kraven är inte nya, då de mest handlar om rekommendationer som funnits i många år. Nu måste de uppfyllas och dokumenteras. Även filer som laddas ned från webbplatsen omfattas av tillgänglighetskraven, så det mesta kommunen publicerar berörs.

3. Tillgänglighet för produkter och tjänster

Den tredje delen omfattar krav för till exempel biljettautomater och e-böcker. EU beslutade i april 2019 om ett nytt tillgänglighetsdirektiv som träder i kraft kring 2025.

– Det ursprungliga förslaget urvattnades under förhandlingarna, till exempel kollektiv-trafiken lämnades bort, säger tillgänglighetsexpert Kirsi Ylänne från Celia. Direktivet ställer krav på tillgängligheten för automater med könummer och biljetter samt för olika typer av digitala informationssystem, vilket kommunerna måste beakta i sin planering.

Samtidigt ställer direktivet krav på e-böcker och läsplattor, vilket förhoppningsvis ger biblioteken bättre möjligheter att erbjuda tillgängliga böcker åt sina låntagare. Också webbhandeln påverkas med krav på tillgängliga tjänster. Utvecklingen är positiv för alla användare, inte bara de med funktionshinder.

För att lyckas måste kommunerna ha ett brett angreppssätt. Det bottnar i första hand i en förståelse för de behov invånarna har och gedigen kunskap om tillgänglighet.