Ekonomisk analys: Plötsligt är alla optimister
Den kommunala ekonomin utvecklades rätt positivt i fjol, men 2017 präglas av stor osäkerhet för kommunerna, hela Finland och världsekonomin. Ändå tycks optimismen ha fått övertaget bland de politiska beslutsfattarna just inför kommunalvalet, skriver Björn Sundell, ekonomijournalist och omvärldsanalytiker.
För några veckor sedan inträffade ett litet underverk. Regeringens strategimöte slutade i stor enighet. Statsminister Juha Sipilä (centern) meddelade som förut att det inte behövs nya nedskärningar i statsekonomin efter kommunalvalet. Finansminister Petteri Orpo (saml.), som ännu så sent som i januari talade om ett nedskärningsbehov på en eller två miljarder euro, hade ändrat åsikt. I ett uttalande efter regeringens möte höll han med om att nya nedskärningar inte blir aktuella. ”Vi hittade i dag en ny gemensam vägkarta för hur vi går vidare” (Helsingin Sanomat 8.2.2017).
Vägkartan är inte allmänt känd och den stora enigheten har föranlett kommentarer på olika håll i samhället, eftersom regeringen står långt ifrån målsättningarna i regeringsprogrammet. Där lovar man sträva efter en sysselsättningsgrad på samma nivå som i övriga Norden på ca 72 procent. För tillfället arbetar bara ca 68 procent av finländarna i arbetsför ålder, så vägen till målet är lång. Och problemen med det strukturella underskottet är inte lösta, så statsskulden växer.
Två månader före valet vill inget regeringsparti skapa krisstämning
Varför denna plötsliga optimism? En viktig orsak är det stundande kommunalvalet. Två månader före valet vill inget regeringsparti skapa krisstämning och ingen vill framstå som olyckskorp. Att köra hårt på nedskärningar är inte bra för valframgången. Hellre visar man att utvecklingen går åt rätt håll.
Också ekonomisterna jublar
Det är inte bara regeringspolitikerna som målar den ekonomiska utvecklingen i ljusare färger just nu. Flera bankekonomer ser tecken på en uppgång. OP-banken presenterade redan i slutet av januari en positiv prognos som förutspår en bnp-tillväxt på 1,8 procent i år. Snart följde Nordea efter med ett glädjebudskap. Chefsekonom Aki Kangasharju talade vid Kommunförbundets Ekonomi- och finansieringsforum den 8 februari i mycket positiva ordalag: ”Realekonomin återhämtar sig globalt, näringslivets indikatorer har vänt uppåt från bottennivåerna och konsumenterna ser positivt på framtiden. Den privata konsumtionen ökar, den offentliga växer en aning och för investeringarnas del har vi nått botten och är på väg uppåt.”
Och, tillade Nordeas chefsekonom inför några hundra kommundirektörer och ekonomichefer, ”Konjunkturbilden är god och mer optimistisk än på länge”. På Nordeas webbsajt rubricerade han sin blogg med ”Suomella vielä hieno tulevaisuus”, Finland har en fin framtid.
Denna ljusa framtidsbild är anmärkningsvärd. Om man gräver fram uttalanden från de två senaste åren blir kontrasten stor. Pessimismen har varit stark, som när nytillträdde statsminister Juha Sipilä i A-studio (3.8.2015) hävdade att Finlands ”läge med många mätare mätt är sämre än Greklands”. Det här var ett krasst uttalande som väckte uppmärksamhet och mothugg. Grekland står på konkursens brant, förhandlar regelbundet om krislån med EU och Internationella Valutafonden och är mest skuldsatt i euroområdet. Finland hör däremot till de mindre skuldsatta länderna.
Kort efter statsministerns negativa uttalande stämde Nordeas Kangasharju in (2.9.2015) och konstaterade att Finlands ekonomi ”hotas av en allvarlig förlamning och det finns ingen god medicin mot den under de två närmaste åren”. Klagosången kulminerade i Nordeas pressmeddelande i mars 2016 med rubriken: ”Nordean talousennuste: Toivoton tapaus” (Nordeas ekonomiska prognos: Hopplöst fall) där den finländska ekonomin framstod som en enda stor katastrof.
Överraskande vändpunkt
Vad är det då som har hänt under de tio senaste månaderna som fått våra ekonomiska utsikter att vända från nattsvart till nästan rosenrött? Globalt har tillväxtutsikterna förbättrats lite, men å andra sidan har osäkerheten ökat i världsekonomin till följd av bland annat Brexit och valet av Donald Trump till president i USA. Det finns några positiva indikatorer, men samtidigt en mycket stor osäkerhet som gör det särskilt svårt att förutspå framtiden just nu. För ett exportberoende land som Finland, med en export som inte växer, blir alla prognoser osäkra.
Och vad har hänt i Finland som bäddar för optimismen? Det finns otvivelaktigt flera positiva faktorer, den främsta att investeringarna äntligen börjat öka. Finlands Näringsliv EK:s enkät bland företagen visar att trenden är klart uppåt. Goda nyheter har också flutit in om enskilda stora beställningar till bland annat Åbovarvet och bilfabriken i Nystad. Och trots att reallönerna inte alls stiger är konsumenternas förtroende för den egna ekonomin relativt gott. Tillväxtprognoserna för bruttonationalprodukten varierar mellan OP:s 1,8 % och EU-kommissionens 1,2 %. Inte illa efter flera svaga år, men inte heller lysande jämfört med gångna tider (se grafiken).
Finlands bnp-utveckling kvartalsvis
Källa: OP Gruppen. Förändring jämfört med motsvarande kvartal året innan. Prognoserna för 2017 och 2018 gäller hela året.
Också den finländska kommunsektorns bokslut för i fjol, som presenterades den 8 februari, visade att utvecklingen har gått åt rätt håll. Utgifterna ökade måttfullt under fjolåret, med 1,3 procent sammanlagt, och kommunsektorns resultat förbättrades. Skuldsättningen fortsatte, men skulderna ökade i långsammare takt än förut.
– Kommunernas och samkommunernas åtgärder för att balansera ekonomin har gett resultat. Den kommunala ekonomin närmar sig nu de balanseringsmål som satts upp för den nuvarande regeringsperioden, sade Kommunförbundets vd Jari Koskinen då de preliminära boksluten offentliggjordes.
En dold agenda?
Det finns alltså goda nyheter, men inga av dem är så goda, att de berättigar en stark optimism. Och å andra sidan: Finlands läge var inte så hopplöst som många ekonomer och toppolitiker lät förstå för ett år sedan. Stämningen i Finland präglas av extremt tvära kast och ett samhällsklimat av det manodepressiva slaget. Kommunförbundets chefsekonom Minna Punakallio säger att ekonomisterna är rätt dåliga på att förutspå vändpunkter.
– Statistiken ligger alltid lite efter och preciseras efter hand. Så sent som för ett halvår sedan såg läget dystrare ut än i dag. I dag vet vi att vändpunkten i ekonomin inträffade redan hösten 2015 och därefter har det gått långsamt uppåt.
Men det här förklarar väl ändå inte varför bankekonomerna växlar mellan nattsvart pessimism och eufori som de nu gör?
– Nordeas ekonomer vill gärna provocera lite i samhällsdiskussionen, och det kan de väl få göra, säger Minna Punakallio.
Ekonomiska prognoser är alltså inga absoluta sanningar. De innehåller osäkerhet och styrs ibland av ändamålsenlighet eller önsketänkande från politiskt håll. Så var det 2015 och 2016 när regeringen först eftersträvade ett samhällsfördrag och sedan ett konkurrenskraftsavtal. Då gällde det att måla framtiden i mörka färger för att skapa handlingsberedskap. Nu i februari finns det på regeringshåll en beställning på positiva visioner inför kommunalvalet och vård- och landskapsreformen.
Vilka är då realiteterna som döljs bakom dagens överoptimistiska prognoser? ”Rådet för utvärderingen av den ekonomiska politiken”, som leds av professor Roope Uusitalo, gav sin bedömning i slutet av januari. Rådet konstaterade att regeringen har en eller två miljarder euro kvar om den vill balansera ekonomin. Bedömningen av konkurrenskraftsavtalet ”Kiky” och dess effekter har varit orealistiska och kommer inte att skapa tillräckligt många nya jobb, konstaterade rådet i sin rapport. Riktningen är den rätta, men åtgärderna är otillräckliga.
Sysselsättningsgraden har stigit från 66,9 till 68,3 % på ett år, vilket är för lite med tanke på regeringens ambitiösa mål och statens budgetunderskott.
Rådets kritiska rapport var en orsak till att regeringen höll det strategimöte (eller krismöte) där finansministern och statsministern fann varandra och det blev slut på allt prat om nedskärningar efter kommunalvalet. Men trots sämjan konstaterade finansminister Petteri Orpo några dagar efter mötet (HS 11.2.2017) att läget fortfarande är oroande.
Utmaningar i den offentliga ekonomin
Granskar man statsfinanserna är det mycket som är oroväckande. Sysselsättningen förbättras alltför långsamt och statsskulden fortätter att växa. Viktig är insikten om att statsskulden fortsätter att öka så länge det finns ett budgetunderskott. Om staten upptar mindre nya lån än förut för att täcka ett mindre budgetunderskott, ökar statskulden bara mindre än förut. Den bistra sanningen är att en minskning av budgetunderskottet inte minskar statsskulden.
Den bistra sanningen är att en minskning av budgetunderskottet inte minskar statsskulden, bara skuldsättningens ökningstakt
Ett minskat budgetunderskott minskar enbart statsskuldens ökningstakt. Först när budgeten är i balans upphör statsskulden att växa. Och vi är långt därifrån.
Samma sak gäller givetvis kommunsektorn. Det är glädjande att kommunsektorns sammanlagda skuldsättning ökade mindre än förut år 2016. Men alltjämt ökade skulderna med 3,6 %. Kommunernas och samkommunernas lånestock steg till 18 miljarder euro i fjol (se grafiken).
Kommunernas och samkommunernas lånestock och likvida medel i miljarder euro
Källa: Statistikcentralen/Kommunförbundet.
Minna Punakallio anser att man inte ska överdiva riskerna i kommunernas skuldsättning.
– Det finns ingen orsak att vara rädd för skulder så länge pengarna används till vettiga ändamål, sådana som verkligen behövs i framtiden. Däremot är det riskabelt att investera i fastigheter med tanke på de kommande reformerna, säger Kommunförbundets chefsekonom.
– Det är skäl att minnas, att statens budgetunderskott är större än kommunernas. Och statsskulden är mycket större än kommunernas sammanlagda skuldsättning, poängterar Minna Punakallio.
Statens ekonomi är alltså i betydligt sämre skick än kommunsektorns. Den offentliga optimismen till trots är läget alltså fortsättningsvis problematiskt. Därför kan det bli fråga om nya nedskärningar i statsekonomin när budgetramarna slås fast efter kommunalvalet, vad politikerna än säger i dag.
